Farfar Dennis.

Finaste farfar. Jag grät på hans insjunkna kinder och viskade i hans öra. Han kramade min hand och andades tungt av trötthet, medicin och sjukdom. Den grå t-shirten passade honom fint, det grå håret låg bakåtkammat på huvudet, de tunna armarna hade fortfarande spår av sommarens soliga dagar. När jag var barn var hans händer alltid varma, vänliga och starka, liksom han själv. Jag minns hur han alltid klappade mig på armen när vi satt på sängkanten och pratade.

Lilla Sandra kallade han mig. På juldagen gick han alltid för att köpa tidningen just som tomten skulle komma. Varje gång kom han hem, med tidningen, lika besviken över att ha missat tomten. Nu fick han tillbringa julen i en hemtransporterad sjukhussäng, oförmögen att röra sig och med en slang fäst vid armen. Morfin. Cancern hade tagit över så gott som varje cell i kroppen och min farmor och faster var fast i en enda utdragen väntan på det oundvikliga.

Nu har det hänt. Min farfar har lämnat jordelivet. Han har inte längre ont. Det finns inte längre någon cancer som slugt hittar nya sätt att bemästra kroppens försvarsmekanismer.

Finaste farfar, jag finns jag här och jag lovar att lyssna.

Jul, jul, strålande jul...

Julen har gått från att vara ångestfyllda dagar av stress och måsten till en skön paus i vardagen. Jag och E åkte till Linköping och firade jul med min familj. Världens godaste julskinka, mammas köttbullar och hemmagjorda godisar förgyllde tillvaron liksom fina presenter och vilda diskussioner. Vi umgicks. Vi gick långa promenader. Vi sov mitt på dagen och jag struntade i att ta på mig finklänningen.

Holy night.

Varm choklad med vispgrädde. Ostsmörgås. En vän som jag inte sett på länge gav mig skjuts till jobbet. Lunch med en trevlig kollega. En annan vän dök upp bakom ett hörn på jobbet och erbjöd sig att renovera mitt badrum. Hemma är det julmysigt. Tända ljus, Mahalia Jackson som sjunger Holy night och mamma som babblar oavbrutet i telefonen. Fina E repar inför Romeo & Juliapremiären på nyårsafton. Jag dricker ett glas årgångsglögg och tänker att det ordnar sig. Allt ordnar sig. Jag gör mitt bästa. Det är bra nog.

Ledig tisdag.

Så många tankar som rusat runt i mitt huvud den senaste veckan. Jobb och relationer. Relationer på jobbet. Jobb som tar energi från ens relationer. Jobba med sina relationer. Mamma blir arg för att hon inte får tag i mig när jag jobbar. Pappa skickar mail om att jag gärna får ringa nån gång. En vän som jag låtit rinna ut i sanden skickar sms med efterlysningar. Svinalängorna på bio. En fruktansvärd film som fick mig helt ur balans. Fruktansvärt bra och fruktansvärt innehåll. Jag grät länge innan jag ens kunde ta mig ut ur biosalongen. Det började nästan alldeles i början, när den fulla pappan lyfte sitt barn i armarna och snurrade och snurrade och snurrade. Jag och E tog en taxi hem och tröstade mig med hämtpizza. Sedan kom beskedet om farfar. Han har inte långt kvar nu. Cancer som bara sprider sig mer och mer för varje minut. Skelettet, urinblåsan och lungorna. Det bara dagar kvar. Hade ett fint samtal med min farmor ikväll. Hon lovade att säga till farfar att han ska vänta med att dö tills jag fått säga hejdå. Sedan, när det oundvikliga har skett, ska vi leva i nuet och vara glada för de stunder vi fick tillsammans. Älskade farfar.

...

härifrån och framåt

"jäktad"

Det är mycket nu. Jobbet är en enda energisugande maskin och jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Efter varuhusmötet igår blev jag så låg att jag började gråta. Min chef peppade mig och snart var jag ute på golvet och försökte peka med hela armen igen. Senare på dagen kom ett arg och irriterat mail från en annan chef och jag kände hur min frustration växte sig till oanade höjder. Jag svarade på det som hon skrivit och skickade tillbaka till alla inklusive företagets vd. Sedan åkte jag hem och försökte sova utan att ha ätit middag. Som flera nätter denna vecka vaknade jag vid fyratiden och kunde inte somna om. Vid åtta vaknade jag igen, strax innan klockan ringde, och var dödshungrig. Sedan ringde hon som mailat allt det arga. Och sa att hon tyckte att det var ett konstruktivt och bra svar jag skrivit. Att jag pekade på sånt vi kan förbättra och menade att vår kommunikation leder till bra saker. Sedan fick jag ett sms från en kollega på avdelningen, "skitbra mail du skickade till xx btw". Nu känns det bra. Min prestationsångest lägger sig och jag kan fortsätta att springa fort, alldeles för fort mot det odefinierade målet som alltid flyttas fram en bit när jag börjar närma mig.

tisdag i december.

Hemmamiddag.

E spelar gitarr i köket.

Hejdå och kom inte tillbaka.

Social fobi vart tog du vägen?

I lördags var jag med och arrangerade julfest för våra varuhus i Stockholm. Innan middagen stod jag glad på en balkong med två kollegor och hälsade alla 80 partysugna 80- och 90-talister välkomna. Igår fick jag uppdraget att i varuhuschefens frånvaro hålla i varuhusets första gemensamma personalmöte, vilket bestod i att jag drog en ganska torr powerpointpresentation inför 50 personer i hästskosittning. I förrgår träffade jag en av säljcheferna på Hemköp och hälsade på eget och uppriktigt initiativ glatt utan vare sig ångest eller knallrött ansikte.

Ingenstans anande jag dig, mitt inre monster, som lurpassat i alla folksamlingar under åren. Dit du gått kan du gärna stanna, mitt liv har fått en helt ny dimension utan dig, tyvärr inser jag att det också är på grund av dig. Men, härifrån och framåt kommer jag aldrig mer att leta efter dig eller ens undra om du tänker dyka upp oinbjuden.

...

här och nu.

Söndag, åh du stressiga söndag i mitt inre.

Jag har en klump i magen.

Eller fjärilar.

Adrenalinpåslag.

I september jobbade jag 110 övertidstimmar.

I oktober blev det bara 100. Övertidstimmar.

Nu har min chef sagt NEJ till fler sådana, jag blir för dyr.

Och för trött, I guess.

I november har jag varit vinterkräksjuk och semestrat i Rom och kvittat mina näst intill obefintliga övertidstimmar mot dessa dagar.

Nu är det december och jag känner att jag har ett snabbväxande behov av rutiner.

Mönster. Jag vill att mitt liv ska vara obehagligt inrutat och tråkigt en liten stund.

Typ,

ring-ring från väckarklockan 06:30 06:00, snabbt in i duschen och sedan frukost klockan 06:45 06:30 varje dag, måndag till söndag.

Medhavd lunch till jobbet varje dag.

Träna 4 gånger i veckan.

Gå på yoga varje tisdagkväll.

Ha fungerande arbetsrutiner som alla på min avdelning känner till och arbetar efter.

Alltid ha en bokad tid i tvättstugan,

dammsuga minst en gång i veckan,

vika tvätten direkt efter att den torkat

och diska efter varje måltid.

Jag älskar att leva.

2010 har, trots allt jobbande, varit ett år då jag umgåtts mer än någonsin med min familj.

31/12 2000-nånting stod jag på balkongen på Berns vid tolvslaget och lovade att inte tacka nej till någon fest under det kommande året (jag höll mitt löfte) och för tre år sedan lovade jag mig själv att börja leta efter mig. Jag hittade mitt jag och fortsätter att leta efter några kompletterande bitar.

Vad är då nästa år för ett år?

På två dagar har jag fått två frågor om när jag tänker skaffa barn.

Tänk om jag inte kan få barn? Tänk om mannen jag älskar inte vill ha barn? Tänk om jag inte vågar skaffa barn för att jag är så rädd för att en trasig relation mellan mig och pappan skulle skada barnets självkänsla?

Jag tror att 2011 är året då en hel del kommer att falla på plats. Jag har hittat verktygen, hammaren som slår bort negativa tankar och svetsen som får mitt jag att läka.

Det är en bra början.

2010

November har swischat förbi ovanligt smärtfritt. Vanligtvis kommer höstångesten smygande ganska snart efter att semestern är över och det inte längre är möjligt att bära t-shirt och shorts utomhus ens på dagtid. Men i år känns det annorlunda. Som om det till sist verkligen har hänt något på insidan. Det är något som vuxit sig starkare. Jaget. Känslan av ett starkare jag är ju naturligtvis svårt att föreställa sig när man är i början eller mitt i förändrings-processen, man vet egentligen inte om arbetet med ens nya tänkande fungerar. Förrän man plötsligt ställs inför en situation där man tidigare känt sig liten och svag. När jag befann mig i åldern 20 till 27 trodde jag att man mer eller mindre automatiskt skulle känna sig vuxen (= självsäker och trygg) när man fyllt 30. I alla fall hoppades jag det, eftersom jag då inte kände till några som helst verktyg för att själv göra något åt det som på insidan växte sig allt tyngre och svårhanterligt.

januari

Firar in det nya året på ett tak i centrala Stockholm. Jag, min vän E och tusentals fyrverkerier på himlen ovan oss. Sedan, tre absolut fantastiska veckor i Thailand. Min familj kommer till Stockholm, vi äter födelsedagsmiddag och går en härlig vinterpromenad. Jag och E firar ännu mer och går på konsert med Depeche Mode på hovet.

februari

Min fina vän fyller 40 och jag känner att jag min familj vuxit sig större. Tillbringar några härliga dagar med min bror som under det senaste året blivit både man och pappa. Dagar som ger mig många värdefulla insikter och en starkare relation med min bror.

mars

Jobb, jobb, jobb.

april

Åker på skidsemester med familjen till svenska fjällen.

Upptäcker att jag själv väljer hur jag vill må i vissa situationer. Om jag blir arg på mamma kan jag välja om det behöver leda till en konflikt eller inte. Jag väljer glädje.

Kaj Pollak gör stort intryck på mig.

Lillasyster Anna kommer till Stockholm och bor med oss i två veckor. Vi får vara systrar i vardagen, underbart.

maj

Våren kommer äntligen och jag sår frön i krukor på balkongen.

Vi åker till torpet och sjunger, plockar späda nässlor och lagar soppa, spelar badminton med nakna fötter mot vårkallt gräs och ser på när Malte går på ridlektion.

Solen värmer och jag bjuder hem mina jobbkompisar på grillkväll.

Familjen Ö från London kommer till Stockholm med sin familj, mina nya vänner sprider värme.

juni

Vi åker på långresa och besöker underbara platser i Thailand och Vietnam. På ett hotellrum i Saigon får jag besked om att jag fått nytt jobb.

juli

Avslutar ett jobb och går till ett annat. Trött och utarbetad trots lång semester ser jag fram emot allt det nya. Sommarstockholm är soligt och härligt; tar Vaxholmsbåten till skärgården med ett skönt tjejgäng, ligger på filt i Tegnérlunden tillsammans med E:s mamma, det är en varm sommar och vi äter mysiga frukostar på balkongen.

augusti

Är i Norge i tre veckor och upplever att jag äntligen hittat rätt. Många nya ansikten och erfarenheter rikare åker vi hem till Sverige och påbörjar arbetet med att etablera en ny varuhuskedja i Sverige.

Familjen Ö kommer en än gång till Sverige och vi dricker champagne och äter blåbärspaj. Avslutar den somrigaste delen av året med en galen kräftskiva och jag vågar efter många överläggningar inombords bada med gänget utan att gömma mig i vassen.

september

Jobb, jobb, jobb. Uppbyggnad av varuhuset och premiär i slutet av månaden. Premiären slår alla rekord och vi kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

oktober

110 övertidstimmar säger mer än tusen ord. Jag lovar min chef att inte ha någon övertid i november. Det går över förväntan, mina ledord är delegera och fokusera.

november

Fortfarande galet tempo på jobbet, behöver verkligen en paus och åker till Rom för att hämta nya krafter. Vi ignorerar att sängen är knarrig och sover oss igenom den sommarsoliga staden och tar bara pauser i sovandet för att uppleva underbar pasta, glass, mozzarella och pizza.

hemmakväll

...och jag målar om i min hall.

Ibland när man behöver prata glömmer man bort att det är just det man har lovat. Att prata. Om allt. Det är ju när det är som svårast som det blir så förtvivlat jobbigt att ge uttryck för sina känslor i ord. Jag stänger mig. Går in i tystheten och tänker att det snart blir bättre.

Men jag har lovat. Att säga hur det känns. Kanske ikväll, kanske imorgon bitti. Imorgon tänker jag fixa frukost till min finaste vän. Höstfrukostmys. Vi är värda det. Att jag säger hur det känns.

Jenny. vinnare, värdefull och vacker.

Hela min barndom hade jag en verkligt fin vän. En tjej som fanns där i vått och torrt. Med en efterhängsen dyslexi och ett oroligt hem kämpade hon sig igenom alla årskurser och gav aldrig upp. När vi blev äldre försvann vi iväg åt varsitt håll och hördes bara av någon gång väldigt sällan. Sedan hittade vi oss på facebook och lyckades hitta en liten plats för varandra i den sociala djungeln. Jag läser hennes fina kommentarer och härligt felstavade blogg och ser framför mig en människa som trotsar påhittade normer och mer än de flesta vågar gå sin egen väg. Hon är en sann förebild. Så kärleksfull och varm, vänlig och omtänksam.

asocial vuxenpoäng

Vi ses på aw:n.

Det var vad jag sa när jag gick ifrån jobbet. Glad i hågen över att vara ledig cyklade jag hem och såg framför mig hur jag duschade och piffade mig så där söt och kvinnlig som jag aldrig känner mig när jag står på det heltäckningsmattade jobbgolvet och delegerar med hela armen. Jag kom hem och gick ut för att gå till bussen. Och gick hem. För att ligga i sängen med en stor kopp te och en bra film på datorn. Jag kom hem. Slängde mig på sängen för att skicka ett sms. Och vaknade 04:16. Jag är nog ganska trött. Lite tröttare än jag själv vill erkänna.

Jag vill aldrig erkänna någonting. Om mig själv. Jag tror att om jag håller allt för mig själv så belastar jag världen lite mindre. Tant Terry har förklarat att det inte är så. Så nu försöker jag prata med mina närmaste, allra käraste om hur jag egentligen känner där allra längst inne. Och det känns skönt. Lite som att slänga gamla, fula kläder som legat oanvända alldeles för länge i garderoben.

Sen väljer jag glädje. Och tänker att det är mina tankar och känslor som styr vad jag ser.

Var och en går i sin takt genom livet.

Not one of those girls.

Jag trodde att jag skulle bli en tjej med andan i halsen, först med det sista, höga klackar, snygga kläder och en fullsmockad kalender på såväl arbets- som fritid. Eller trodde och trodde, snarare är det väl så att jag trott att det var facit för en lycklig Alexandra. Business woman a´la Hollywood. För vems skull kan man undra.

Vad jag blev kommer man ju inte att kunna konstatera förrän jag spritts för vinden, än så länge är jag ju här och nu och i full färd med att bli.

Saker jag tycker om egentligen: Människor som man kan prata med på riktigt. Fint väder. Skogen. Havet. Spela backgammon med min finaste vän. När farbrorn i kiosken på hörnet vet vem man är och servitriserna på lokala restaurangen berättar hemligheter om andra gäster. Sitta i barndomssoffan och umgås med mamma-familjen. Fotografera.

septemberfragment

min kärlek

en vanlig dag på jobbet

livskvalitet på en söndag

i väntan på bussen till ikea

Hjärnskakning.

Äntligen har han kommit hem. Jag som gillar att vara själv kände mig ensam när det gjorde ont. Det var ok så länge jag hörde sjuksköterskorna skvallra på andra sidan draperiet. De lät mig sova i flera timmar under den blå filten. Sedan, när jag fått besked om att mitt huvud var helt och bara rejält omskakat, fick jag åka hem och fortsätta sova.
Imorse vaknade vi bredvid varandra. Vi drack te och åt krispigt surdegsbröd med olivolja, skinka, tomat och avokado. Solen skiner därute och jag ska gå till jobbet. E gick till sina gitarrer. Vi ses ikväll igen. Härliga liv.

Terry som i Terapeut.

Jag har fått skaffat en egen tant Terry. Min kompis F brukade gå till en dam för att prata om livet en gång veckan. Att kalla damen för tant Terry avdramatiserade hela grejen med att behöva gå i terapi. Min alldeles egna dam är som sänd från ovan. Jag sätter mig i en av stolarna som står placerade mitt emot varandra och pillar med lockarna i det grå fårskinnet som gör att man inte blir svettig i rumpan. Sedan börjar vi prata. Det är helt fantastiskt hur hennes frågor får mig att resonera kring mig själv. Hon hjälper mig att få perspektiv och ger mig möjligheten att vara här och nu istället för att ständigt kastas tillbaka till den värdelösa, ointelligenta och hopplösa Alexandra jag trott att jag varit. Här och nu är jag stark. Idag. Jag tänker mycket på Byron Katie. Är det sant? frågar hon sina tankar. Jag måste bara lära mig att komma ihåg att tänka på tankarna, det är så lätt att man jag tänker tråkigheter om sig mig själv bara för att det är så hjärnan under många år har övat sig på att jobba.

Bloggpaus nummer jag-vet-inte-vilken-i-ordningen är över.

Först lägger jag in en bild på en stjärt och sedan hör jag inte av mig på månader. Lite som jag är i verkliga livet; jag ringer en kär vän och umgås och tänker att det är så livet ska vara, sedan hör jag inte av mig förrän vännen nästan runnit ut i sanden. Jag som inte har någon tv och som aldrig sett mer än ett halvt avsnitt av Friends har en uppfattning av att ens sociala liv bör vara just som i Friends. Man ska vara del av ett gäng. Ha tjejmiddag på en bestämd dag varje månad och ha så många kräftskivor att gå på att man måste tacka nej till en handfull eller fler. Om man inte är del av ett gäng bör man åtminstone ha vänner lite lagom utspridda över landet som man kan åka och vila upp sig hos när livet känns grått eller åka med på shoppingweekend till Rom och Paris. Helst bör man ha kvar sina barndomsvänner. "Det här är Jossan, vi har varit vänner sedan tredje klass och vi har tillbringat alla somrar på hennes mammas nya killes segelbåt." Mina vänner är som spretiga halmstrån fastnade i en stickad tröja. Olika människor som inte påminner om varandra och som jag inte ens jag har så mycket gemensamt med alla gånger. Jag jobbar på att inte försöka vara som alla andra, har ju kommit på att det är så många roller man måste spela. Ämnet vänner-och-andra-som-jag-känner får stå kvar på inre att-göra-listan en stund till.

Läste förresten i nån nätskvallerblaska att Angelina bara har en vän hon kan prata med. Brad. Fint, då kan jag ju vara Angelina Jolie tills jag vågar vara mig själv helt och hållet.

En stjärt är en stjärt.

Fotografen Spencer Tunick gillar naket.

måndag morgon

Solens strålar letar sig över gräset från någonstans bakom kyrkan. Gräset är kort och trevande, på gränsen mellan brunt och grönt. Blå himmel och morgonen är ljuv. En pojke skyndar långsamt längs trottoaren med en grön jympapåse i ena handen och ett papper med en massa text i den andra. Ragnarök hinner jag läsa när jag passerar honom och det fladdrande pappret. Prov. Läxförhör. En sista repetition. Min gamla lärarinnna, den strängaste av dem alla, sa alltid "läs läxorna och lär dem för livet, inte för provet". I tunnelbanespärren sitter som vanligt den gamle mannen med ögonen riktade mot en datorskärm. Han pekar på något därinne och skrattar. Skrattar gör också kollegan som står lutad över hans axel. Tunnelbanan, denna slingrande orm i underjorden. Om man ännu inte varit ovan jord denna dag är det svårt att gissa vad det är för väder där uppe. Jeansjackor och solglasögon minglar med vinterrockar och halsdukar. Mössorna är dock ett minne blott. Jag skådar inte en endaste och tänker att det nog är naturligt att folk vill vädra håret efter en sån lång vinter. Möjligtvis skymtar en keps där borta i nästa vagn. Jag gillar det här livet.

Lycka är ibland...

..att få en kommentar på facebook.

Är det Sverige som är världens mittpunkt?

Jag gick in på sverigedemokraternas hemsida och läste följande deprimerande rader:

"Sverigedemokraterna är inte principiellt emot invandring. Vi är på det klara med att Sverige alltid har haft invandring, men den har tidigare varit begränsad och reglerad. De invandrare som kom hit kunde ganska lätt assimileras och bli en del av det svenska samhället, främst på grund av att de inte var så många och att de kom från kulturellt närstående länder. De senaste årens invandring har dock varit av helt annan art. Det har handlat om tiotusentals invandrare varje år, från avlägsna delar av världen, vilket inte varit bra för Sverige."

"från avlägsna delar av världen" skriver de. Jag trodde att jorden var rund.

Onsdag igen, jösses.

Tittar på föregående inlägg: onsdag och ledig dag. Konstaterar att det åter igen är onsdag och ledig dag. Jag har jobbat every single day sedan dess. "Engagemang ger resultat" konstaterade jag och en kollega som är butikschef på andra sida Stockholm. Högsäsongen är här och det finns ingen återvändo. På schemat tornar arbetspassen upp sig högre än den där bönstjälken i sagan om Jack. Nio till sju och så lite "ska bara" på det. Det kallar jag engagemang. Och en enkel biljett in i väggen. Jag är medveten om detta och tänker köra detta race under begränsad tid. Högsäsongen. Om folk som inte arbetar i butik förstod hur galet tungt det kan vara vissa dagar, då tror jag att en och annan kund skulle vara en smula mer ödmjuk i sitt tonfall när de tilltalar oss som står där och representerar våra företag. Men, jag måste bara säga en sak: med mitt nya, lite sundare inre (läs: lyckopillerpåverkade hjärna) så tycker jag att mitt arbete är roligt. Och det är en jäkla skillnad mot hur det var tidigare. Nu kör vi!

Och, ikväll ska jag till en kyrka i Fruängen och titta på min favoritmusikal Jesus Christ Superstar. Men först: städa, tvätta, sova, äta, städa, sova, tvätta. Det där jag inte gjort sedan förra onsdagen.

Ledig dag.

Onsdag och ledig från jobbet.

Solen skiner och jag har haft ett givande möte med en otroligt inspirerande kvinna.

Med en ta-med-kaffe från Coffee-nånting strosade jag över Östermalm och betraktade människorna som jag passerade. Oerhört välklädda, i märken jag köper kopior av i slitochslängvaruhusen. Det är en annan värld på Östermalm. Alla verkar så självsäkra och självklara. Genom fönstren på de pampiga husen ser man välordnade hem med tunga gardiner och dyrbar inredning och på gatorna står lyxiga och alldeles för stora bilar parkerade.

Hemma i Sumpan nu igen och fixar med några saker innan jag ska träffa min underbara vän E. Vi ska äta lunch och gå en långpromenad. Han vill att vi ska titta på handtag till luckorna och lådorna i hans kök. Själv har jag börjat fundera på hur väggen i mitt eget kök ska se ut. Sedan jag klädde om köksstolarna med mönstret "paradis" har jag gått och funderat på om inte samma designhus ska få pryda väggen. Kokeshi. Men då är frågan what to do med golvet? Klinker från Marocko eller måla trägolvet? Eller bara måla ovanpå den fula plastmattan?

kokeshi från Bantie

lördagspyssel och hundbajs

Hemma och sjuk. Hängig och trött, feber och förkyld.

Gick en promenad genom Sumpan tidigare idag. Lika härligt som det är att se hur snön smälter, lika äckligt är det att bevittna hur hundratals högar med hundskit ligger utsmetade över varenda trottoar. Vad är det med hundägare som inte plockar upp efter sina hundar när det ligger snö på marken?? Jag önskar att alla som inte plockar upp efter sina hundar fick samma mängd som de lämnat efter sig utomhus levererat i sin brevlåda.

stolen Roger från Ikea fick nytt tyg igen

Stackars Tiger Woods?

Är det bara synd om Elin eller är det faktiskt synd om Tiger Woods också?

källa: joslyn james hemsida

f som i fredag

Som jag längtade efter denna fredag. Hela veckan har jag sett fram emot att vara ledig i helgen och vad händer då? Jag blir sjuk! Jag vill så gärna städa, diska, damma och handla hem tulpaner, men istället ligger jag här och inte får så mycket mer gjort än att kasta snorpapper på golvet.

När jag kom till jobbet idag kände jag en enorm stolthet. Plötsligt såg jag hur fint det var. Om man jämför med hur det såg ut när jag började så har det hänt så otroligt mycket. Det är bara dagar tills högsäsongen drar igång, det ska bli roligt på riktigt den här gången, vi har alla förutsättningar att lyckas i år. Och jäklar i min lilla låda vad jag ska kämpa. Belöningen blir att vara ledig hela juni. Jag och E ska åka till Asien igen.

...

Butik på Drottninggatan, Stockholm.

tomatröd framför klassen.

Sov dåligt inatt. Mötet gick bra igår kväll. Så bra som det kunde gå ska jag väl tillägga. Vi var lite oense innan mötet, vi som skulle hålla i det hela. För några år sedan, när min sociala fobi hindrade mig från allt möjligt, gick jag en "våga-tala"-kurs på Södertörns högskola. Det var en oerhört givande kurs som resulterade i att jag började söka anledningen till min rädsla. Jag skakade när jag stod framför klassen varje torsdagskväll. När jag skulle ställa en fråga, eller ännu värre, om läraren ställde en fråga till mig, flackade jag med blicken och kände hur jag blev röd i ansiktet. Svettig och kall på samma gång fick jag koncentrera mig på vad jag egentligen skulle göra: prata. Det är inte så lätt alltid, att hålla koll på såväl kroppsfunktioner som fråga och svar. Det var jobbigt. Tvärtom mot vad jag trodde så har det aldrig gått över av sig själv, det har pågått och eskalerat sedan jag gick i mellanstadiet. På högstadiet var det ett känt faktum att jag blev röd i fejjan så fort jag skulle stå framför klassen och prata. Killarna gjorde sig roliga och räknade ner: 3, 2, 1, tomat! Grejen var att jag egentligen tyckte det var roligt att stå där framme och prata. När jag väl kom igång gick det bättre trots darrande röst och cd-skivor under armarna. Igår var det annorlunda. Jag var inte rädd, jag var upprymd. Jag pratade inför mina kollegor och det kändes fantastiskt bra. Roligt till och med. En av mina medarbetare i butiken sa att han tyckte att jag var väldigt duktig på att prata inför folk. Det värmde.

alexandras müsli

blanda och bred ut på en plåt:

dinkelgryn

havregryn med fibrer

linfrön

psylliumfrön

hackad mandel

lite honung

ställ in i mitten av ugnen i ca 10 minuter, blanda efter 5

200°

hacka:

tranbär

jumborussin

katrinplommon

ta ut plåten ur ugnen, blanda och krydda med kanel

låt svalna

blanda ihop frukt, frön, gryn och nötter

servera med fil

lady fucking gaga

Lady Gaga. Tur, skicklighet, ambition, talang.

Hon är en modern förebild.

Ikväll ska jag och mina butikschefskollegor ha möte för våra medarbetare.

Jag ska Lady Gaga dem.

min lilla hund.

Jag hade en hund,

som jag lämnade. Kvar i mitt gamla liv.

Vi var bästisar han och jag.

Jag saknar honom. Med hela mitt hjärta.

...

Magister Bengt och Pappa.

Fredag, ensam hemma, pizza och läsk.

Det har varit en bra vecka. Jag är glad numera. Faktiskt känns det som om jag fått livet tillbaka. Eller, kanske är det så att jag till sist har vuxit i min kostym. Hittat mig själv. Landat. Kärt barn har många namn. Men, ni fattar, harmoni på insidan liksom. Ibland är det lite upp och ibland är det lite ner. Men, det är under transportsträckan,

v-a-r-d-a-g-e-n, som jag upplever den stora skillnaden. Jag har slutat vara rädd. "Du är klassen klippa och solstråle" sa magister Bengt till mig på kvartsamtalet i fyran. "Säg inget till xx" sa pappa när han stack till mig en hundring bakom ryggen på sin fru. 9 år fyllda (jag började skolan ett år tidigare) och med ambitionen att aldrig göra någon besviken kändes det som tunga ansvar att bära på. Jag har slutat att vara rädd. Det är en oerhört befriande känsla. Kroppen med hjärnan i spetsen försöker sig emellanåt på att skicka ut inlärda beteenden och minnesfragment för att lura mig in i fel reaktion. Lyckan är fullkomlig när jag i samma stund upptäcker att det inte är något annat än tankar. De fysiska reaktionerna, ångesten och panikattackerna infinner sig inte och jag vågar fortsätta framåt i situationen jag befinner mig i.

Livet är härligt även om det inte finns någon mening.

...

kärlek

...

flicka på väg hem från skolan

Koh Lanta

...

Ban Saladan, Koh Lanta

dagdrömmeri.

Ledig dag. Vaknade flera gånger i natt och hade svårt att somna om. När klockan slog sju var jag klarvaken och gick upp och duschade. Framåt halv nio vaknade E och vi åt frukost bestående av Kefir, hemmagjord müsli, avokado, ägg och te. Det är så himla trevligt att äta frukost. Och gott. Dagen som följer efter en god frukost känns stabilare än de dagar jag stressar iväg och grabbar en tröstlös macka i farten. Det finns ett juice- och mackställe på perrongen intill Saltsjöbanan i Slussen. Där kan man köpa en vit, smaklös och smulig macka med osaltat margarin, en ostskiva med insmält gurkskiva och tomatklyfta samt en flaska juice för 42 kronor. Det var en period när jag köpte det där varenda morgon.

aaah! shit... tvätten!!!

ååh. jag glömde tvätten.

När jag kom ner till tvättstugan låg all blöt tvätt i en stor hög i en sån där korg på hjul. När jag öppnade torkskåpet märkte jag att jag dessutom hade glömt att trycka på startknappen.

Men, efter en superfrukost och en härlig promenad i solen kan inget gå fel denna dag (om jag säger det många gånger tyst för mig själv så kommer det kännas bättre.

Nu: hänga upp tvätt (två fulla ikeapåsar) någonstans i lägenheten...

ps. jag satte upp en "förlåt"-lapp till den stackare som fick hålla på med min tvätt.

...

minnen från thailand

Dagens...

kaffe: latte macchiato på wayne´s coffee

vardagsmotion: gå av en tunnelbanestation tidigare och gå sista biten hem.

lunch: medhavd köttfärssås och ciabatta

glädje: telefonsamtal med mamma

weekend oh weekend!

Vilken underbar helg.

Efter nio långa arbetsdagar var det väldigt skönt att gå ifrån jobbet vid tre i fredags. Efter en sen lunch och fredagssiesta masade vi oss iväg till Vasastan för middag och bowling. Trötta och mätta somnade vi tidigt och vaknade ovanligt utvilade på lördagen. Obligatorisk grötfrukost och sedan krypa ner i sängen igen, finns det något bättre? Medan jag låg där var E tvungen att åka till Göta Lejon för att hjälpa sin vikarie på Grease. Någon timme senare möttes vi upp på Söder för att "gå på stan". Mellan butikerna njöt vi av värmande vårsol och kaffe latte, glittrande snö och leende människor. På Stalands handlade vi köksbord och en hylla. Köksbordet var runt och vitt och hyllan "Strada" en variant på formgivaren Michael Bihains hylla "Libri" (som faktiskt vann priset för årets bästa nya produkt på Stockholm Furniture Fair 2008).

Strada

Hem till ettan i Sundbyberg för middag och lördagssiesta innan det var dags för hallonmojito och Juicy Fruit-drinkar på restaurang Grill med E och vänner. Efter Grill hamnade vi på Kungsgatans egen finlandsbåt: Golden Hits, där vi dansade och dansade tills vi var glada i hatten, hade ont i fötterna och jag fick mystiska blåmärken på magen. Sista anhalten: Pascha Deli längre ner på gatan. Det är mitt absoluta favvoställe för nattmat, deras halloumipita är godare än alla hamburgare i världen, jag lovar.

Till sist blev det söndag och vi vaknade imorse med en outplånlig längtan efter fett, salt och socker... det blev hemmabrunch med spenat- och tomatfrittata, bacon, färskpressad apelsinjuice, fil, frukt och nötter. Innan vi skildes åt åkte vi en sväng till Kista där vi tittade på Tim Burtons senaste mästerverk, Alice i Underlandet.

Jag ger den 4 av 5 kaniner.

fredag bara varannan vecka?

Värsta långa veckan, äntligen fredag och vad har jag att se fram emot då? Jobb! Jobb hela helgen! Men, jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att jobba nästan jämt. Och, idag regerade jag på lunchbowlingen, 143 poäng på en serie, yeah!

Förra helgen var jag i Linköping och umgicks med mina syskon. Det var en härlig helg och jag fick lära känna min alldeles nya brorson William lite närmare. Han är så söt. Och liten. Mysigast var när han sovit och jag fick hämta honom inne i sängen och gosa lite med honom en stund innan lillebror med fru masade sig ur dubbelsängen.

...

Liten hund i väntsal, Krabi Town.

Från den ena till det andra.

Sitter och pillar med mina bilder från semestern i januari.

Det har hänt en grej sedan jag började må bättre, jag har börjat gilla att vara hemma själv. Det känns inte jobbigt att komma hem och vara ensam. Min lägenhet känns som den tryggaste platsen i världen och det är inte ens läskigt att gå på toa utan att tända lampan mitt i natten. Jag gör allt liksom för första gången: fixar en kopp te och sätter mig i soffan och läser en tidning, lagar mat till mina lunchlådor, vattnar blommorna, viker och lägger in den rena tvätten i garderoben ...helt vanliga grejor, men ändå med en sorts närvaro och harmoni jag inte tidigare upplevt.

Jag fattar nästan ingenting av det som händer i min kropp, mer än att det plötsligt är så skönt att det inte trycker över bröstet av ångest och att jag inte är så himla rädd för allt längre.

Sitter alltså och pillar med mina bilder från semestern i januari,

det var en fantastisk resa, en sån där man bär med sig länge, länge. I sommar åker vi tillbaka och fortsätter vår upptäcksfärd.

Här och nu.

Efter regn kommer solsken.

Jag trodde att livet skulle kännas lättare samma dag som jag fyllde trettio. Det dröjde ytterligare två år. Äntligen har molnen skingrats. Det tunga och ångestfyllda känns alltmer avlägset. Det roliga känns roligare och det varma och vänliga känns ärligare.

Igår tog jag beslutet att lämna Facebook. Det känns bra. Jag behöver inte veta vad mina 205 vänner har för sig för jämnan. Nästa gång jag träffar någon på Ica Maxi eller var som helst tänker jag hälsa och prata lite. Det vågade jag inte förut, då kom paniken, ångesten och attackerna. Nu tänker jag glädjas åt tillvaron istället för att vara rädd för den.

...

Sundbyberg, dag 1

Det känns som om jag varit hemifrån i en evighet. Det kunde lika gärna vara en dag.

Ett dygn har enligt klockan passerat sedan jag satt vid ett vingligt plastbord intill Khao San Road i en stad som aldrig sover; Bangkok. Jag vaknade idag av att det var kallt. På huset mitt emot ligger det snö på taket och i hörnet av mitt rum står julgranen jag inte hann städa bort innan jag for iväg. Nu pekar alla barr mot golvet och till och med pyntet ser visset ut.

Thailand.

Ett land med många ansikten. Att vistas där i tre veckor gör mig inte till någon allvetande vagabond, men jag förstår plötsligt hur det kommer sig att så många människor åker dit. Om och om igen. Alla har sin upplevelse, sin berättelse. Nu också jag.

Koh Kradan

Bangkok

Thailand, dag 1

Nu börjar äventyret.

Vi är en minoritetsgrupp numera, vi svenskar som ännu inte varit i Thailand. Var man än yppar sina reseplaner så är det någon som har varit där lika många gånger som jag har varit på Hemköp.

Idag ansluter jag till den stora massan.

Det har blivit dags att åka till Thailand.

happy people come on...

Jag läser böcker av Byron Katie, förundras och blir berörd. Hon, en medelålders kvinna från Kalifornien, drabbades av djup depression och var svårt sjuk i många år. En dag kom meningen med livet tillbaka. Hon insåg plötsligt att verkligheten var något annat än hon trott i drygt fyrtio år. Hon började ifrågasätta sina tankar och kunde på så sätt hitta lycka och glädje i allt som hon upplevde. Detta hände för tjugo år sedan. Hon berättar att hon fortfarande känner lycka och harmoni.

Så länge jag kan minnas har jag varit icke-guds-troende. Ateist. Agnostiker. Skeptisk men nyfiken. Det är jag fortfarande. Jag tror på människan. På vår inre kraft och vår möjlighet att påverka. Kanske är det därför jag låter mig svepas med av Katies tankegångar. Hon menar att man inte kan älska en annan människa. Man kan bara älska sig själv. Det man tror sig älska är egentligen en projicerad bild, min bild av den andra människan, i förlängningen en bild av mig själv.

Det påminner lite om det där folk brukar säga "man kan inte älska en annan människa innan man lärt sig att älska sig själv".

Katie säger att allt som finns är tankar. Allt som varit, det förflutna, är bara en berättelse. Inget finns kvar annat än som tankar. Framtiden är också tankar. Det enda som existerar är nu. Just nu. Om man kan lära sig att ifrågasätta sina tankar kan man lära sig att leva i harmoni med sig själv och sin omgivning.

Jag är villig att testa. Likaväl som att man testar att gå ned i vikt med någon kvällstidningsdiet eller lär sig att träna rätt med tips från tv, kan man väl prova att tänka i nya banor. Det kanske leder till samma fattiga resultat som mina ät- och träningsinfall, men det kan åtminstone vara värt ett försök. Tänk... en dag kanske man jag är både lycklig och sund i en hälsosam kropp :)

jag och dom. vi.

Vad vore väl livet utan relationer?

Människor man tycker om av olika anledningar.

Ikväll var en sån kväll.

Tapas med bästa vännen och sedan kaffe Karlsson på lokalaste puben.

Vi ses i februari, vi mer eller mindre nya vänner. Då börjar vårt nya nätverk ta form. Spännande.

Härligt

Lillebror har blivit en man. Sin frus man.

GRATTIS PÅ ER STORA DAG!!!

en stund av harmoni

julgransljusen tindrar i hörnet av mitt rum

på golvet intill sängen fladdrar stearinljus av draget ifrån balkongdörren

i fönstret lyser en röd stjärna jag fått av mamma

ifrån köket strålar ljus från min nya julklapps-kökslampa

kulörta lyktor kastar röda, gula, gröna och blå skuggor över den snöiga balkongen

det är skönt att vara ensam en stund, jag och ett glas fil med blåbär- och hallonsmak

nästa vecka så här dags ser jag ut genom ett flygplansfönster och undrar om vi inte är framme snart

grå, gråare, grått.

Året då jag var 31, förra året, 2009, blev mitt sista år som sann brunett. Det började så sakteliga redan när jag var 30, och under året som följde gick sanningen upp för mig: jag håller på att bli gråhårig! Nu, alldeles innan min 32:a födelsedag hittade jag det senaste beviset för detta oåterkalleliga faktum, ännu ett grått hårstrå. Totalt har jag nu hittat sju (7) gråa hår. Det är lite coolt, plötsligt har man blivit vuxen och kan tänka tillbaka på den ljuva ungdomen då gråa hår, rynkor och brustna blodkärl var på ett sådant tryggt avstånd att orden knappt hade hittat in i ens vokabulär.

Nästa vecka: färga håret, smörja in mig med brun utan sol på de brustna blodkärlen och köpa solfaktor 30 till de begynnande rynkorna.

Nästa helg: Thailand!

1 januari 2010.

Jul och nyår 2009 blev något nytt. Något annorlunda. En stund av harmoni, värme och kärlek. Jag har varit så rädd för julen tidigare. Bortresta föräldrar, frånvarande föräldrar, fulla släktingar, måsten och krav, skuldkänslor och ångest.

Året som gick blev förändringens år. En tid av funderingar och självrannsakan. Självkänslan påminde mest om en ranglig bergochdalbana och handlingarna följde i dess spår. Till sist sade kroppen från. Först fysiskt, sedan psykiskt. Som ett asplöv låg jag och skakade i sängen, rädd för mina egna tankar, rädd för att tappa kontrollen. Sedan. Tomhet och en känsla av total underkastelse inför det jag inte kan påverka. Jag släppte taget. Till sist släppte jag taget. Och vad skönt det var. Resan framåt är en vandring med nya ögon. Det som har hänt går inte att ändra på och framtiden är ett oskrivet kapitel. Det är här och nu vi finns.

Nytt år. 2010. Mitt löfte inför det nya året är enkelt. Behandla andra så som du vill bli behandlad själv.

Gott nytt år!