Dear God, make me a bird. So I could fly far. Far far away from here.

Idag har jag jobbat fast jag är sjuk. 

I morgon vill jag vara på bättringsvägen.

Stoppa förtrycket av kvinnor!!

Härliga helgen som gick.

kärlek, sol och nya skor

åh, jag som älskar sällskapsspel!

svåra val en ledig söndag

bara-vara-tid

fina blommor förgyller hösten

ganska ofta har vi filmkväll, jag och min vän

smoothie, vardagslyx

havremjölk

banan

frysta hallon

mixa

Det är roligt att göra någon glad, särskilt nån man gillar extra mycket!

Romeo & Juliet - Sveriges bästa musikal!

Sushi på Mc Donalds!

Det är roligast att tävla när man vinner!

...

Alabama Arkansas

Her:]
Alabama, Arkansas,
I do love my ma and pa,
Not the way that I do love you.

[Him:]
Holy, Moley, me, oh my,
You're the apple of my eye,
Girl I've never loved one like you.

[Her:]
Man oh man you're my best friend,
I scream it to the nothingness,
There ain't nothing that I need.

[Him:]
Well, hot and heavy, pumpkin pie,
Chocolate candy, Jesus Christ,
Ain't nothing please me more than you.

[Both:]
Ahh Home. Let me come home
Home is wherever I'm with you.
Ahh Home. Let me go ho-oh-ome.
Home is wherever I'm with you.

La, la, la, la, take me home.
Mother, I'm coming home.

[Him:]
I'll follow you into the park,
Through the jungle through the dark,
Girl I never loved one like you.

[Her:]
Moats and boats and waterfalls,
Alley-ways and pay phone calls,
I've been everywhere with you.

[Him:]
We laugh until we think we'll die,
Barefoot on a summer night
Nothin' new is sweeter than with you

[Her:]
And in the streets you run afree,
Like it's only you and me,
Geeze, you're something to see.

[Both:]
Ahh Home. Let me go home.
Home is wherever I'm with you.
Ahh Home. Let me go ho-oh-ome.
Home is wherever I'm with you.

Ibland regnar det både på in- och utsida.

Kan man vara nordsvensk eller mellansvensk också?

Kära 16-åriga jag...

Sundbyberg - Örebro

Klockan, eller ja,alltså min iPhone, vibrerade igång dagen alldeles för tidigt igår. 04:20. Vad är det för tid att gå upp? Möte i Örebro. Hade gärna åkt kvällen innan, tagit in på hotell och ätit hotellfrukost oförskämt länge innan mötet började. Istället träffade jag min nya kollega och tillbringade två timmar med att lära känna henne över en brödbit som aldrig ville sluta växa i min mun men som enkelt sköljdes ned med oerhörda mängder kaffe latte. Hon pratade lite för högt och jag tyckte att det var pinsamt. Alltid när jag tycker att nåt är pinsamt  försöker jag tänka att det ju nödvändigtvis inte är jag som orsakat situationen, att det inte är jag som är pinsam och om vi hade bott i ett annat land hade alla pratat högt och ljudligt och folk hade lagt sig i vårt samtal och jag hade kunnat dela med mig av min macka till en hungrig medresenär. Nu kom det bara högt prat från våra platser, alla andra i vagnen verkade vara trötta pendlare som försökte sova eller förbereda sig för dagens arbete. På hemvägen sa hon att hon nog tänkte sova en stund. Det gjorde hon naturligtvis inte. Hon satt framför mig och pratade om allt mellan arbetsutmaningar och semesterplaner medan jag försökte fylla i min reseräkning med alla kvitton jag samlat på mig under året (jodå, jag hade med mig dem i en plastmapp tillsammans med vita A4-papper att fästa dem på med hjälp av medhavd tejp och med för ändamålet särskilt utvald penna.) Till sist slappnade jag av lite och struntade i att det var jobbigt och pratade på jag med. Jag klev av i Sundbyberg och hjälpte en man att hitta till bussen, promenerade hem i regnet och analyserade dagen.

Oh no! Hämtlagat framför tv-serie på datorn!

Söndagsblues.

Det var så trevligt, solen lyste och vi åkte pendeltåg hand i hand, pratade om härliga saker och log mot varandra. Höstslask och stormar kändes avlägsna och vi längtade efter fler dagar som denna. Jag satt kvar på tåget när han klev av och lämnade inte min plats förrän det stod Älvsjö på perrongen. Där bytte jag till buss och for in i söderförortens spännande virrvarr. Lunch med två vänner stod på agendan och jag såg mycket fram emot att ses. Det var det. Det är bara det att jag kände mig ledsen när jag gick därifrån. Jag gick igenom våra samtalsämnen och konstaterade att vi i stort sett bara pratat om jobbiga och allvarliga saker, trasiga relationer, krigskonflikter, orättvisor och ojämlikheter. Jag pratade på emellanåt och satt sedan tyst långa stunder. Såklart att det var intressant och jag älskar att dyka ner i svåra ämnen, men när jag sedan gick i det tilltagande regnet på väg mot bussen igen kände jag mig ytlig och tom. Som om jag inte kämpar tillräckligt för världens lycka. Som om jag borde vara mer engagerad, politisk och ha smalare åsikter. När jag kom hem till Sundbyberg vräkte regnet ner och jag gick in på Hemköp för att handla frukost. Inte köpa sharonfrukt, de kommer från Israel, dåligt, konflikt. Inte någonsin köpa cocacola igen, det går åt 19 liter vatten för att producera en liter läsk, människor i fattiga länder har råd med läsk men inte vatten. Hellre avstå än att köpa ickeekologiska matvaror. Jag köpte ekologisk müsli, ekologisk mjölk, närproducerade äpplen och en påse fucking jävla skitgott smågodis. Ut i regnet igen. Jag trotsade floden som rann nedför Prästgårdsgatan och trippade fram, dyblöt, på mina söndagsklackar. Hem till värmen, tryggheten, godispåsen och en nyköpt dvd.

Latinamerikansk höstlunch i Bandhagen!

Godmorgon söndag!

Lördagsshopping!

Men vilken härlig fredag!

Idag: kåldolmar!

Någon elak människa har snott mina skärmar.

Snart ser jag ännu bättre vad grannen har för sig...

Dagens lycka...

...är att vakna upp utan motstånd. Ledig dag och vakna på morgonen utan ångest är ovanligt för mig, så ovanligt att jag måste tänka på det lite extra. Jag läste följande någonstans på nätet:

"Man lär sig att identifiera sina känslor i samspelet med andra människor, när man är liten. Om man inte får någon hjälp av omgivningen, kan man växa upp förvirrad när det gäller att förstå sin egen inre värld. En terapeut lär patienten att börja lyssna inåt och känna efter vad hon känner och vill. Patienten blir mer och mer äkta och sann mot sig själv, men kan också bli mer besvärlig för omgivningen, eftersom hon inte försöker vara tillags längre. Genom att få kontakt med sina känslor kan man tillfälligt känna större ångest, men efteråt känner man istället större lugn."

När jag första gången läste dessa rader började jag gråta. En tår för varje ord. Så beskrivande och sammanfattande. Jag läser dem igen och känner hopp.

Det här är en bra dag och jag ska ta vara på den!

Upp och ner.

Varför är det så svårt att vara människa ibland?

Antingen är man för fattig eller för tjock eller för korkad eller för smal eller för ointresserad eller för ointressant eller för egoistisk eller för nyfiken eller för snäll eller för vad som helst.

Jag är rädd för vad som händer i min själ när det blir vinter och mörkt. Förra vintern känns alldeles för nära och jag har svårt att greppa att det redan är på väg in i nästa mörka period. Jag fixar det, men ångesten ligger där och lurar. Panikattackerna är färre numera, men inte helt besegrade. Jag mår på sätt och vis bättre än jag någonsin gjort. Konstigt, jag minns så väl att jag sa till en vän för ett par år sedan att jag aldrig hade mått så bra som jag gjorde då, och det hade jag nog inte. Men nu, nu har jag hittat en ny dimension att leva i, en tillvaro som bygger på ett medvetet handlande och närvaro i sitt eget liv. 

Men, för att ha något att se fram emot och för att fira allt som är bra här i livet, har vi bokat en resa, jag och E. I vinter åker vi till Asien. 

Smoothie!

1 banan

1 dl frysta hallon och eller blåbär

1 tsk raw kokosolja

1 msk kakaopulver

2 msk hampaprotein

3 dl havremjölk

Mixa till en smoothie och njut, säger Renée Voltair.

So I did!

Lycka...

...var idag att komma hem efter en hård dag på jobbet.

När man har varit duktig får man köpa nya skor!