Vid köksbordet i minnenas stad.

Plötsligt.

Här och nu, en kall novemberkväll, i köket där jag delvis jag vuxit upp, har jag plötsligt fått den där kliande känslan av att behöva skriva. Massor. Om allt och ingenting. Om mig själv och alla andra. Löjligt att behöva göra det så här offentligt, kan jag höra min jante-vän på axeln muttra. Kära så-kallade-vän där på axeln, du om någon vet ju hur många hemliga dagböcker som ligger fullskrivna hemma i garderoben? Ibland undrar jag om man livet vore enklare om man struntade i att tänka så himla mycket.

Konstaterar också med viss förvåning att jag kan leva på 300 kronor i över en vecka och sedan när lönen kommer är det lika lätt att spendera 3000 kronor på två dagar.

Nu: sova.
Imorgon: adventskaffe hos mormor.

Jag har ny prickig klänning, nya stövlar och röda strumpbyxor.