Jag läser böcker av Byron Katie, förundras och blir berörd. Hon, en medelålders kvinna från Kalifornien, drabbades av djup depression och var svårt sjuk i många år. En dag kom meningen med livet tillbaka. Hon insåg plötsligt att verkligheten var något annat än hon trott i drygt fyrtio år. Hon började ifrågasätta sina tankar och kunde på så sätt hitta lycka och glädje i allt som hon upplevde. Detta hände för tjugo år sedan. Hon berättar att hon fortfarande känner lycka och harmoni.
Så länge jag kan minnas har jag varit icke-guds-troende. Ateist. Agnostiker. Skeptisk men nyfiken. Det är jag fortfarande. Jag tror på människan. På vår inre kraft och vår möjlighet att påverka. Kanske är det därför jag låter mig svepas med av Katies tankegångar. Hon menar att man inte kan älska en annan människa. Man kan bara älska sig själv. Det man tror sig älska är egentligen en projicerad bild, min bild av den andra människan, i förlängningen en bild av mig själv.
Det påminner lite om det där folk brukar säga "man kan inte älska en annan människa innan man lärt sig att älska sig själv".
Katie säger att allt som finns är tankar. Allt som varit, det förflutna, är bara en berättelse. Inget finns kvar annat än som tankar. Framtiden är också tankar. Det enda som existerar är nu. Just nu. Om man kan lära sig att ifrågasätta sina tankar kan man lära sig att leva i harmoni med sig själv och sin omgivning.
Jag är villig att testa. Likaväl som att man testar att gå ned i vikt med någon kvällstidningsdiet eller lär sig att träna rätt med tips från tv, kan man väl prova att tänka i nya banor. Det kanske leder till samma fattiga resultat som mina ät- och träningsinfall, men det kan åtminstone vara värt ett försök. Tänk... en dag kanske man jag är både lycklig och sund i en hälsosam kropp :)
