Farfar Dennis.

Finaste farfar. Jag grät på hans insjunkna kinder och viskade i hans öra. Han kramade min hand och andades tungt av trötthet, medicin och sjukdom. Den grå t-shirten passade honom fint, det grå håret låg bakåtkammat på huvudet, de tunna armarna hade fortfarande spår av sommarens soliga dagar. När jag var barn var hans händer alltid varma, vänliga och starka, liksom han själv. Jag minns hur han alltid klappade mig på armen när vi satt på sängkanten och pratade.

Lilla Sandra kallade han mig. På juldagen gick han alltid för att köpa tidningen just som tomten skulle komma. Varje gång kom han hem, med tidningen, lika besviken över att ha missat tomten. Nu fick han tillbringa julen i en hemtransporterad sjukhussäng, oförmögen att röra sig och med en slang fäst vid armen. Morfin. Cancern hade tagit över så gott som varje cell i kroppen och min farmor och faster var fast i en enda utdragen väntan på det oundvikliga.

Nu har det hänt. Min farfar har lämnat jordelivet. Han har inte längre ont. Det finns inte längre någon cancer som slugt hittar nya sätt att bemästra kroppens försvarsmekanismer.

Finaste farfar, jag finns jag här och jag lovar att lyssna.

Jul, jul, strålande jul...

Julen har gått från att vara ångestfyllda dagar av stress och måsten till en skön paus i vardagen. Jag och E åkte till Linköping och firade jul med min familj. Världens godaste julskinka, mammas köttbullar och hemmagjorda godisar förgyllde tillvaron liksom fina presenter och vilda diskussioner. Vi umgicks. Vi gick långa promenader. Vi sov mitt på dagen och jag struntade i att ta på mig finklänningen.

Holy night.

Varm choklad med vispgrädde. Ostsmörgås. En vän som jag inte sett på länge gav mig skjuts till jobbet. Lunch med en trevlig kollega. En annan vän dök upp bakom ett hörn på jobbet och erbjöd sig att renovera mitt badrum. Hemma är det julmysigt. Tända ljus, Mahalia Jackson som sjunger Holy night och mamma som babblar oavbrutet i telefonen. Fina E repar inför Romeo & Juliapremiären på nyårsafton. Jag dricker ett glas årgångsglögg och tänker att det ordnar sig. Allt ordnar sig. Jag gör mitt bästa. Det är bra nog.

Ledig tisdag.

Så många tankar som rusat runt i mitt huvud den senaste veckan. Jobb och relationer. Relationer på jobbet. Jobb som tar energi från ens relationer. Jobba med sina relationer. Mamma blir arg för att hon inte får tag i mig när jag jobbar. Pappa skickar mail om att jag gärna får ringa nån gång. En vän som jag låtit rinna ut i sanden skickar sms med efterlysningar. Svinalängorna på bio. En fruktansvärd film som fick mig helt ur balans. Fruktansvärt bra och fruktansvärt innehåll. Jag grät länge innan jag ens kunde ta mig ut ur biosalongen. Det började nästan alldeles i början, när den fulla pappan lyfte sitt barn i armarna och snurrade och snurrade och snurrade. Jag och E tog en taxi hem och tröstade mig med hämtpizza. Sedan kom beskedet om farfar. Han har inte långt kvar nu. Cancer som bara sprider sig mer och mer för varje minut. Skelettet, urinblåsan och lungorna. Det bara dagar kvar. Hade ett fint samtal med min farmor ikväll. Hon lovade att säga till farfar att han ska vänta med att dö tills jag fått säga hejdå. Sedan, när det oundvikliga har skett, ska vi leva i nuet och vara glada för de stunder vi fick tillsammans. Älskade farfar.

...

härifrån och framåt

"jäktad"

Det är mycket nu. Jobbet är en enda energisugande maskin och jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Efter varuhusmötet igår blev jag så låg att jag började gråta. Min chef peppade mig och snart var jag ute på golvet och försökte peka med hela armen igen. Senare på dagen kom ett arg och irriterat mail från en annan chef och jag kände hur min frustration växte sig till oanade höjder. Jag svarade på det som hon skrivit och skickade tillbaka till alla inklusive företagets vd. Sedan åkte jag hem och försökte sova utan att ha ätit middag. Som flera nätter denna vecka vaknade jag vid fyratiden och kunde inte somna om. Vid åtta vaknade jag igen, strax innan klockan ringde, och var dödshungrig. Sedan ringde hon som mailat allt det arga. Och sa att hon tyckte att det var ett konstruktivt och bra svar jag skrivit. Att jag pekade på sånt vi kan förbättra och menade att vår kommunikation leder till bra saker. Sedan fick jag ett sms från en kollega på avdelningen, "skitbra mail du skickade till xx btw". Nu känns det bra. Min prestationsångest lägger sig och jag kan fortsätta att springa fort, alldeles för fort mot det odefinierade målet som alltid flyttas fram en bit när jag börjar närma mig.

tisdag i december.

Hemmamiddag.

E spelar gitarr i köket.

Hejdå och kom inte tillbaka.

Social fobi vart tog du vägen?

I lördags var jag med och arrangerade julfest för våra varuhus i Stockholm. Innan middagen stod jag glad på en balkong med två kollegor och hälsade alla 80 partysugna 80- och 90-talister välkomna. Igår fick jag uppdraget att i varuhuschefens frånvaro hålla i varuhusets första gemensamma personalmöte, vilket bestod i att jag drog en ganska torr powerpointpresentation inför 50 personer i hästskosittning. I förrgår träffade jag en av säljcheferna på Hemköp och hälsade på eget och uppriktigt initiativ glatt utan vare sig ångest eller knallrött ansikte.

Ingenstans anande jag dig, mitt inre monster, som lurpassat i alla folksamlingar under åren. Dit du gått kan du gärna stanna, mitt liv har fått en helt ny dimension utan dig, tyvärr inser jag att det också är på grund av dig. Men, härifrån och framåt kommer jag aldrig mer att leta efter dig eller ens undra om du tänker dyka upp oinbjuden.

...

här och nu.

Söndag, åh du stressiga söndag i mitt inre.

Jag har en klump i magen.

Eller fjärilar.

Adrenalinpåslag.

I september jobbade jag 110 övertidstimmar.

I oktober blev det bara 100. Övertidstimmar.

Nu har min chef sagt NEJ till fler sådana, jag blir för dyr.

Och för trött, I guess.

I november har jag varit vinterkräksjuk och semestrat i Rom och kvittat mina näst intill obefintliga övertidstimmar mot dessa dagar.

Nu är det december och jag känner att jag har ett snabbväxande behov av rutiner.

Mönster. Jag vill att mitt liv ska vara obehagligt inrutat och tråkigt en liten stund.

Typ,

ring-ring från väckarklockan 06:30 06:00, snabbt in i duschen och sedan frukost klockan 06:45 06:30 varje dag, måndag till söndag.

Medhavd lunch till jobbet varje dag.

Träna 4 gånger i veckan.

Gå på yoga varje tisdagkväll.

Ha fungerande arbetsrutiner som alla på min avdelning känner till och arbetar efter.

Alltid ha en bokad tid i tvättstugan,

dammsuga minst en gång i veckan,

vika tvätten direkt efter att den torkat

och diska efter varje måltid.

Jag älskar att leva.

2010 har, trots allt jobbande, varit ett år då jag umgåtts mer än någonsin med min familj.

31/12 2000-nånting stod jag på balkongen på Berns vid tolvslaget och lovade att inte tacka nej till någon fest under det kommande året (jag höll mitt löfte) och för tre år sedan lovade jag mig själv att börja leta efter mig. Jag hittade mitt jag och fortsätter att leta efter några kompletterande bitar.

Vad är då nästa år för ett år?

På två dagar har jag fått två frågor om när jag tänker skaffa barn.

Tänk om jag inte kan få barn? Tänk om mannen jag älskar inte vill ha barn? Tänk om jag inte vågar skaffa barn för att jag är så rädd för att en trasig relation mellan mig och pappan skulle skada barnets självkänsla?

Jag tror att 2011 är året då en hel del kommer att falla på plats. Jag har hittat verktygen, hammaren som slår bort negativa tankar och svetsen som får mitt jag att läka.

Det är en bra början.