Farfar Dennis.

Finaste farfar. Jag grät på hans insjunkna kinder och viskade i hans öra. Han kramade min hand och andades tungt av trötthet, medicin och sjukdom. Den grå t-shirten passade honom fint, det grå håret låg bakåtkammat på huvudet, de tunna armarna hade fortfarande spår av sommarens soliga dagar. När jag var barn var hans händer alltid varma, vänliga och starka, liksom han själv. Jag minns hur han alltid klappade mig på armen när vi satt på sängkanten och pratade.

Lilla Sandra kallade han mig. På juldagen gick han alltid för att köpa tidningen just som tomten skulle komma. Varje gång kom han hem, med tidningen, lika besviken över att ha missat tomten. Nu fick han tillbringa julen i en hemtransporterad sjukhussäng, oförmögen att röra sig och med en slang fäst vid armen. Morfin. Cancern hade tagit över så gott som varje cell i kroppen och min farmor och faster var fast i en enda utdragen väntan på det oundvikliga.

Nu har det hänt. Min farfar har lämnat jordelivet. Han har inte längre ont. Det finns inte längre någon cancer som slugt hittar nya sätt att bemästra kroppens försvarsmekanismer.

Finaste farfar, jag finns jag här och jag lovar att lyssna.