här och nu.

Söndag, åh du stressiga söndag i mitt inre.

Jag har en klump i magen.

Eller fjärilar.

Adrenalinpåslag.

I september jobbade jag 110 övertidstimmar.

I oktober blev det bara 100. Övertidstimmar.

Nu har min chef sagt NEJ till fler sådana, jag blir för dyr.

Och för trött, I guess.

I november har jag varit vinterkräksjuk och semestrat i Rom och kvittat mina näst intill obefintliga övertidstimmar mot dessa dagar.

Nu är det december och jag känner att jag har ett snabbväxande behov av rutiner.

Mönster. Jag vill att mitt liv ska vara obehagligt inrutat och tråkigt en liten stund.

Typ,

ring-ring från väckarklockan 06:30 06:00, snabbt in i duschen och sedan frukost klockan 06:45 06:30 varje dag, måndag till söndag.

Medhavd lunch till jobbet varje dag.

Träna 4 gånger i veckan.

Gå på yoga varje tisdagkväll.

Ha fungerande arbetsrutiner som alla på min avdelning känner till och arbetar efter.

Alltid ha en bokad tid i tvättstugan,

dammsuga minst en gång i veckan,

vika tvätten direkt efter att den torkat

och diska efter varje måltid.

Jag älskar att leva.

2010 har, trots allt jobbande, varit ett år då jag umgåtts mer än någonsin med min familj.

31/12 2000-nånting stod jag på balkongen på Berns vid tolvslaget och lovade att inte tacka nej till någon fest under det kommande året (jag höll mitt löfte) och för tre år sedan lovade jag mig själv att börja leta efter mig. Jag hittade mitt jag och fortsätter att leta efter några kompletterande bitar.

Vad är då nästa år för ett år?

På två dagar har jag fått två frågor om när jag tänker skaffa barn.

Tänk om jag inte kan få barn? Tänk om mannen jag älskar inte vill ha barn? Tänk om jag inte vågar skaffa barn för att jag är så rädd för att en trasig relation mellan mig och pappan skulle skada barnets självkänsla?

Jag tror att 2011 är året då en hel del kommer att falla på plats. Jag har hittat verktygen, hammaren som slår bort negativa tankar och svetsen som får mitt jag att läka.

Det är en bra början.