måndag 30 mars 2009

Vi åkte till en strand några timmar norrut.



William Randolph Hearst State Memorial Beach

Vi hade bilat hela vägen upp från Goleta. Insvepta i filtar drack vi termos-te och åt medhavda smörgåsar på små stolar någonstans längs Cabrillo Highway. När vi kom fram stannade hon bilen på parkeringen intill vårt utflyktsmål, Hearst Castle. Gå in om du vill, jag har redan varit här, sa hon. Jag går ner till stranden en stund om du vill gå in och titta. Jag tycker verkligen att du ska gå in, det är sevärt. Vi hade kört i timmar. Hon skjutsade mig hela vägen för att jag skulle få se det där spektaklet. Det var sevärt, det håller jag med om. Men det finaste på hela utflykten var vår stund där på stranden. 
Tack mamma.  

-vad är väl en kobajsfluga jämfört med ett snöslask?


Veckan har börjat fint. 
Vänner och kollegor skiner i kapp med solen och jag blir både ledsen, glad och överraskad när jag inser vilken skillnad det är på sol och inte sol i vår tillvaro. Så fort solen börjar tina upp vår vinterfrusna tillvaro och gräsmattorna förvandlas från snöslaskgråa till klorofyllfriskt gröna, ser man hur alla människor börjar leva igen. 
Vinterdvalans slut är ett faktum. 

När du sitter på din filt och jagar flugor som envist vill sätta sig med sina kobajsiga ben på din ostmacka eller när solen står som högst och värmer så mycket att du finner det outhärdligt varmt och klibbigt i en överfull tunnelbanevagn,
tänk då tillbaka på tiden då du inte visste om den nederbörd (snö eller regn?) som träffade dig i ansiktet kom uppifrån eller nerifrån. 
Tänk på de dagar du tittat ut genom ditt fönster och inte sett något annat än färgen grå i alla tänkbara nyanser. 
Tänk tillbaka på hur många dagar som passerade utan att du ens såg solen, antingen för att det som vanligt var molnigt eller för att dina arbetstider gjorde att du både gick till och från jobbet medan det var mörkt. 

Då känns plötsligt en liten kobajsfluga ganska harmlös.

söndag 29 mars 2009

en lånad stund


linus och jag

Jag gick till min gamla gata för att lägga ett kuvert i brevlådan. 
För att inte komma olämpligt ringde jag först. Han och hon var där. 
Han sa att Linus var där också. 
Min älskade, underbara lilla hund. 
Jag bad dem komma ut på torget. 
Det var en fin liten stund vi hade.
Jag och min underbara lilla hund. 

lördag 28 mars 2009

earth hour resten av natten.



godnatt världen.
låt mig drömma söta drömmar.
jag skulle verkligen behöva det.
jag längtar efter att vakna i morgon, glad och hoppfull.
just nu är det inte bra alls. 
jag är arg och besviken.
sov gott, du där.

tänd ett ljus och låt det brinna


earth hour

fredag 27 mars 2009

imorgonärennydagimorgonärennydagimorgonäre

oj vad jobbigt allt blev plötsligt.
tur att det är tråkigt väder också.

I wish you a very merry fredag!

torsdag 26 mars 2009

Tankar under tandborstning.

Först var det han och jag. I nästan tio år.
Sedan tog det slut. Vi började leva i varsin del av samma stad.
Som om vi aldrig funnits.
Nu är det han och hon, jag och en annan.
Han säger att det är på riktigt.
Hans nya kärlek är allt som jag inte var eller ville.
Jag är också på riktigt, det har någon sagt till mig.
När han och jag pratar är det konstigt. Han låter som någon jag aldrig känt.
Det verkar som att det blivit precis så som jag verkligen inte ville att det skulle bli.
Jag trodde att vi var annorlunda.
Det var vi inte.
Vi var precis som alla andra.

manodepressiv light

En härlig dag. 
Euforisk.
Jag liksom spritter av vårkänslor. Bara så där i största allmänhet.
Vinterdepressionen börjar släppa taget och en liten vårmani rufsar mig i håret. 
Jag vill köpa målarfärg till min lägenhet, plantera blommor på balkongen och gå utan strumpor.



onsdag 25 mars 2009

Ica Maxi, planering och matlåda

Jösses.
Ett under har skett.
Jag upptäckte just att jag står i köket och förbereder en matlåda inför morgondagens lunch.
I början av månaden besökte jag Ica Maxi (det var i och för sig mamma som insisterade), köpte en massa prylar, fixade och fryste in.
I morse tog jag således fram ett en påse med köttfärs som jag nu står och gör köttfärssås av.
Köttfärssås och spaghetti.
Helt otroligt. Jag? Matlåda! 

vårkänslor

Upp och ner, hela tiden. Mitt liv, eller kanske snarare mitt inre liv, är som en bergochdalbana utan slut. Varje morgon vaknar jag glad och förväntansfull inför en ny dag. Faktiskt, jag vaknar på gott humör varendaste dag. Nästan. Att sova är min räddning. Oavsett hur hemsk en dag har varit så återfår jag hoppet efter att ha sovit i åtta timmar. Ena dagen stressar man skiten ur sig på jobbet, nästa dag missar man bussen på väg till nån kul grej, en morgon tröttnar någon på en och skäller ut en efter noter och en tredje dag trampar man i någon intelligensbefriad hundägares söta lilla hunds jävla skithög. Men ändå, nästa morgon... är det en ny dag.

Idag är det en sån där ny dag. 
Pratade i telefon med E som jobbade i studion. Solen sken in genom fönstret och vi bestämde att vi ska åka på semester. Tillsammans.
I väntan på att tvätten skulle torka hängde jag kameran runt halsen och gick en skön promenad i kvarteret där jag bor. Snödroppar och takdropp kändes härligt befriande.
Pratade med en kollega i butiken. Han berättade att allt fungerat bra idag och att han tyckte mitt och våra andra kollegors nattprojekt blev väldigt lyckat.
Gick för att köpa bröd på konditoriet med roliga tårtor i skyltfönstret och fick ett bröd gratis av den vänliga tjejen bakom disken. 

Små, små fantastiska saker som utgör livet. 

snart kan man hänga upp en blomlåda på sin lilla balkong

anti-jante.

vaknade av mig själv
duschade 
åt frukost
gick ut och klev in på centralbadet
klädde om till badkläder och svepte in mig i en härlig badrock
fick oljemassage med heta stenar enligt indiantradition 
simmade i den varma bassängen
badade thermalbad och bubbelpool
bastade
duschade
åt ceasarsallad på rydbergs
fikade te och vaniljbulle (och lite semla) på vetekatten
gick hem och sov siesta
åkte buss till sundbyberg
åt potatismos och fisk, remouladsås och kokta ärtor
tittade på dvd
åt en käck med utgånget bäst-före-datum
somnade
hade någon att hålla i handen, hela dagen

Inte som andra butiker.


power nap

en kick bike kommer lastad... 

Jag är ledig idag. För att jag jobbade sent igår. Jag och mina fina kollegor slet och drog bland flytvästar, fiskespön, gåstavar och sovsäckar. Härligt näringsintag på Mc Donalds innan vi klev på nattskiftet. Ett mindre smörgåsbord  bestående av nötter, vindruvor, Turkisk Peppar och blåbärssoppa hjälpte till att hålla tröttheten på avstånd under natten, det gjorde även knäppa påhitt och sköna skratt. Att jobba i butik är inte alltid så lätt. Att jobba på ett företag med stora ambitioner och små resurser är en utmaning. Det är tur att vi finns, vi arbetsmyror som stretar och drar tills stacken är stor nog. 

En bild får mig att minnas mer än tusen ord.



min pojkvän och jag


nya sommarskor, Ica Maxi, Linköping, sommaren -08

söndag 22 mars 2009

Varför vill man ligga med en kändis?

Söndag i Sumpan. Inte så trist som man kan tro. En dag fylld av härliga samtal med vänner och familj, gröt, ägg och färskpressad apelsinjuice till frukost och den underbara vetskapen om att jag är ledig även i morgon, måndag.

Jag roar mig en stund med att surfa runt på kvällstidningarnas sajter för att kolla in en grej jag låg och tänkte på innan jag klev upp i morse.
 
Varför är intresset kring kändisar så enormt? 
Det är en fråga som kan diskuteras utifrån många perspektiv och jag kom på en del svar där i sängen i morse, men för att bara ytligt fokusera på en mer isolerad del i detta: varför är det så många tjejer som vill ha sex med en kändis? Är det för att man som tjej själv framstår som framgångsrik och fantastisk om man gnuggar sig intimt mot en person som ofta figurerar i media? Eller hoppas man på att bli en del av ett etablissemang som man annars inte har portkoden till? Jag minns för några år sedan att jag hade en kollega som liksom jag kommer från en svensk småstad söderut. Några månader efter att hon flyttat till Stockholm kom en av hennes närmaste tjejkompisar efter, flyttade in hos min kollega och började jobba i en klädbutik i en av innerstadens hippa gallerior. Min kollega började omgående att rapportera om festerna de gick på, om alla coola människor de träffade men också om hur hon och hennes väninna började glida isär. Kollegans rapporter kom allt glesare men var desto fetare när de berättades. Man behövde inte höra allt för att förstå vad som pågick. Väninnan syntes varje vecka på mingelbilder från de trendigaste stureplanskrogarna liksom hon givetvis var på plats för att fotas under sommarens obligatoriska veckorna i Båstad och Visby. Solbrännan var alltid väl underhållen, makeupen alltid nylagd, håret alltid nyfärgat, kläderna hon bar var ofta lånade från butiken hon arbetade i och champagneglasen var alltid påfyllda. Ena veckan hade hon sex med någon gift idrottsman och veckan därpå Emilio Ingrosso. Veckan därefter idrottsmannens lagkamrat och sedan Emilio Ingrosso igen. 

Jag undrar varför? 

Och jag undrar varför det i min värld är roligare att skrika mig hes framför ett coverband på Gretas i Sundbyberg än att låta mig förföras av en champagnesprutande man på ett ultraglammigt och svindyrt ställe vid Stureplan? Är det för att jag vet att jag förmodligen ändå skulle försvinna in i tapetmönstret om jag ens försökte och därför undviker Stureplan för att slippa förödmjukelsen? 

Senast jag såg kollegans väninna stod hon på det dygnetruntöppna apoteket på Klarabersgviadukten. Som vanligt solbränd och uppklädd, men numera med ett äldre ansikte. Och med ett läkemedelsrecept i handen. Fördomsfull som jag emellanåt är, var min första tanke naturligtvis att det var dagen-efter-piller eller recept mot tomtar i snippan. Inte vet jag. Jag önskar bara att hon en dag förstår sitt verkliga värde och att hon inte måste ligga med en kändis för att själv vara någon.


Emilio Ingrosso, kändis. 
(bild: stockholmfinest.se)

Dömd för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, övergrepp i rättsak och olaga hot. Åtalet mot honom gällande hustrumisshandel lades ner efter att det preskriberats.

lördag 21 mars 2009

Sundbyberg vs Kalifornien

Lördag.
Jag firar med te och ostmacka.
Lägger mig i sängen igen och drömmer om solen.
Vaknar och tänker på underbara promenader vid havet.
Minns känslan av våt sand under skorna, ljudet från vågorna och solen som värmde mot min vinterbleka hud.

fredag 20 mars 2009

Från hårfön till hotstone.

Någon mer än jag som passerat trettio utan att någonsin gjort en ansiktsbehandling, fått ögonbrynen salongsplockade eller betalat för att få naglarna att se så där förföriskt kvinnliga ut?

Antalet presentkort jag fått under åren är fler än fingrarna på ena handen och jag skäms när jag tänker på att jag inte utnyttjat dem (jo, förresten, jag köpte en lyxig hårfön, rullborste och krustång för presentkortet jag fick av mina gamla kollegor i hejdåpresent, men vad är väl ett nyfönat hår i jämförelse med en helkroppsmassage?).
Jag trodde att jag var för tjock.
I en hjärna full av självkritiska tankar är det lätt att något så trevligt som välbefinnande och harmoni avfärdas som tråkigt och ...och.. ärligt talat, jävligt otäckt.
Jag vågade helt enkelt inte gå dit. Förrän nu.
På måndag ska jag utnyttja ett presentkort jag fick när jag fyllde trettioett.

Allt började när jag akut kontaktade en naprapat för min onda rygg. Givietvis hade jag dragit på det där onda alldeles för länge, så länge att vare sig värktabletter, Ipren gel, god vilja eller hemmapåhittade stretchövningar hjälpte. Lyckligtvis fick jag en tid samma dag jag ringde och kunde sedan inte göra så mycket mer än att vänta.
Nervös inför besöket frågade jag en vän om rekommenderad klädsel varpå jag fick svaret att man vanligtvis kan ha på sig byxor och tröja och att "de drar ner byxorna lite eller lyfter på tröjan om de behöver". Något lugnad gick jag dit och inväntade instruktioner.
Kari, en finlandssvensk man i min mammas ålder, tog emot mig i ett rum som var varmt och luktade av okända dofter. Han bad mig att berätta lite om mitt problem och sa sedan åt mig att ta av mig kläderna. Jag tänkte på vad min vän sagt och vek prydligt ihop min stickade tröja på den slitna skinnfåöljen och satte mig sedan i den. Han tittade upp från sina papper och sa till min stora fasa att jag var tvungen att ta av lite till. Skakad frågade jag hur mycket och han sa på sitt varma, men kärvt finska sätt att jag skulle ta av så mycket jag vågade.

Där någonstans, eller strax efter, hände något som förändrade allt.

Jag klädde av mig, struntade i att jag hade underkläder från lådan jag endast konsulterar i absoluta nödfall, lät magen puta ut och lät honom sedan göra det jag var där för att göra: hjälpa mig med min onda rygg. 
Jag vann. Jag övervann min rädsla där och då. 
Jag lät honom vrida och bända på min kropp, massera och knåda. 
Jag lät honom ställa obekväma frågor om höga krav på mig själv och och inre stress. 
Jag lät honom till och med proppa mig full med akupunkturnålar innan han mot slutet av mitt besök (min kropp fortfarande full av nålar) lämnade mig ensam under en gigantisk, röd värmelampa. Jag grät en ganska stor skvätt där under lampan. Glädjetårar och tårar av lättnad. Kari sa att det var bra. Jag tror han hade rätt.

På måndag ska jag utnyttja mitt födelsedags-presentkort tillsammans med min vän som gav mig det.
Det ska bli underbart härligt.
Ännu härligare är att jag inte är rädd.
Jag ser fram emot behandligen "Hotstone".

torsdag 19 mars 2009

Tjena Martin.

Söndag eftermiddag. 
Dagen efter det stora schlagerslaget. 
Jag och Esbjörn går längs med grå gator på Norrmalm och vädrar våra alkoholdränkta kroppar. En bit längre fram svänger en man runt hörnet på huset vi går längs och jag känner genast igen honom. 
Det är Martin Stenmarck. Ni vet, d-e-n Martin Stenmarck. 
Jag börjar rycka i Esbjörns arm för att uppmärksamma honom på detta "jag-mötte-Lassie"-möte. Vi närmar oss varandra i snabb takt, men trots att jag diskret petar Esbjörn i sidan med min vante får jag ingen respons. Jag tänker att det bara är jag som tittar på varendaste människa jag möter på gatan, jag som kommer från en småstad där man alltid letar efter bekanta ansikten när man går på stan. 
Men tydligen är det inte bara jag som lyft blicken. 
Plötsligt känner jag hur Esbjörn lösgör sig ur mitt kärleksfulla armkroksgrepp och höjer handen. Mot Martin.
"Tjena Martin" säger han. "Läget?" 
Herr Stenmarck är solbränd, lång och mörk. 
"Jorå, lite sliten sen igår, annars bra" säger han och ler. 

tisdag 17 mars 2009

    I morgon kommer Esbjörn hem till mig.
1) han har fått en nyckel till min lägenhet.
2) han ska få äran att vara den förste i min nya soffa. 
    Den förste att provsitta den. 

jag och esbjörn

Ny soffa, nytt liv.

Åren mellan 1978 och 2007 har varit av varierande karaktär och 2008 vill jag beskriva som en vissen maskros. När man blåser på den flyger de små luddiga resterna av blomman iväg och det enda man vet säkert är att det växer upp en ny maskros där åtminstone en av de där prylarna landar. Jag kastades (kastade mig) ut i en tillvaro vars koder jag inte riktigt behärskade till fullo. Men, men med lite livserfarenhet och mod i bagaget klarar man mer än man ibland tror och det är med stolthet jag ser tillbaka på året som passerat och konstaterar att jag inte bara överlevt, jag har skapat en ny grund att stå på.

Nu är det 2009 och jag har köpt en ny soffa.

bild från Blocket.se

måndag 16 mars 2009

Ny blogg, nya tider.


Huvudet håller på att sprängas. Ja, så känns det. Jag har inte ens tid att tänka alla tankar som far runt där inne. När jag försöker hålla fast vid något jag gärna uppehåller mina tankar vid, kopplar hjärnan på autopiloten och skickar ut signaler om att det står tankar på kö som behöver sorteras, analyseras och arkiveras. Apropå sorteras och arkiveras, jag kom just på att jag har lite sköna foton från nyår.  

Foton? säger du.
Faktiskt, säger jag, det är nya tider nu.