Från hårfön till hotstone.

Någon mer än jag som passerat trettio utan att någonsin gjort en ansiktsbehandling, fått ögonbrynen salongsplockade eller betalat för att få naglarna att se så där förföriskt kvinnliga ut?

Antalet presentkort jag fått under åren är fler än fingrarna på ena handen och jag skäms när jag tänker på att jag inte utnyttjat dem (jo, förresten, jag köpte en lyxig hårfön, rullborste och krustång för presentkortet jag fick av mina gamla kollegor i hejdåpresent, men vad är väl ett nyfönat hår i jämförelse med en helkroppsmassage?).
Jag trodde att jag var för tjock.
I en hjärna full av självkritiska tankar är det lätt att något så trevligt som välbefinnande och harmoni avfärdas som tråkigt och ...och.. ärligt talat, jävligt otäckt.
Jag vågade helt enkelt inte gå dit. Förrän nu.
På måndag ska jag utnyttja ett presentkort jag fick när jag fyllde trettioett.

Allt började när jag akut kontaktade en naprapat för min onda rygg. Givietvis hade jag dragit på det där onda alldeles för länge, så länge att vare sig värktabletter, Ipren gel, god vilja eller hemmapåhittade stretchövningar hjälpte. Lyckligtvis fick jag en tid samma dag jag ringde och kunde sedan inte göra så mycket mer än att vänta.
Nervös inför besöket frågade jag en vän om rekommenderad klädsel varpå jag fick svaret att man vanligtvis kan ha på sig byxor och tröja och att "de drar ner byxorna lite eller lyfter på tröjan om de behöver". Något lugnad gick jag dit och inväntade instruktioner.
Kari, en finlandssvensk man i min mammas ålder, tog emot mig i ett rum som var varmt och luktade av okända dofter. Han bad mig att berätta lite om mitt problem och sa sedan åt mig att ta av mig kläderna. Jag tänkte på vad min vän sagt och vek prydligt ihop min stickade tröja på den slitna skinnfåöljen och satte mig sedan i den. Han tittade upp från sina papper och sa till min stora fasa att jag var tvungen att ta av lite till. Skakad frågade jag hur mycket och han sa på sitt varma, men kärvt finska sätt att jag skulle ta av så mycket jag vågade.

Där någonstans, eller strax efter, hände något som förändrade allt.

Jag klädde av mig, struntade i att jag hade underkläder från lådan jag endast konsulterar i absoluta nödfall, lät magen puta ut och lät honom sedan göra det jag var där för att göra: hjälpa mig med min onda rygg. 

Jag vann. Jag övervann min rädsla där och då. 

Jag lät honom vrida och bända på min kropp, massera och knåda. 

Jag lät honom ställa obekväma frågor om höga krav på mig själv och och inre stress. 

Jag lät honom till och med proppa mig full med akupunkturnålar innan han mot slutet av mitt besök (min kropp fortfarande full av nålar) lämnade mig ensam under en gigantisk, röd värmelampa. Jag grät en ganska stor skvätt där under lampan. Glädjetårar och tårar av lättnad. Kari sa att det var bra. Jag tror han hade rätt.

På måndag ska jag utnyttja mitt födelsedags-presentkort tillsammans med min vän som gav mig det.
Det ska bli underbart härligt.
Ännu härligare är att jag inte är rädd.
Jag ser fram emot behandligen "Hotstone".