Dagen efter det stora schlagerslaget.
Jag och Esbjörn går längs med grå gator på Norrmalm och vädrar våra alkoholdränkta kroppar. En bit längre fram svänger en man runt hörnet på huset vi går längs och jag känner genast igen honom.
Det är Martin Stenmarck. Ni vet, d-e-n Martin Stenmarck.
Jag börjar rycka i Esbjörns arm för att uppmärksamma honom på detta "jag-mötte-Lassie"-möte. Vi närmar oss varandra i snabb takt, men trots att jag diskret petar Esbjörn i sidan med min vante får jag ingen respons. Jag tänker att det bara är jag som tittar på varendaste människa jag möter på gatan, jag som kommer från en småstad där man alltid letar efter bekanta ansikten när man går på stan.
Men tydligen är det inte bara jag som lyft blicken.
Plötsligt känner jag hur Esbjörn lösgör sig ur mitt kärleksfulla armkroksgrepp och höjer handen. Mot Martin.
"Tjena Martin" säger han. "Läget?"
Herr Stenmarck är solbränd, lång och mörk.
"Jorå, lite sliten sen igår, annars bra" säger han och ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar