Veckan har börjat fint.
Vänner och kollegor skiner i kapp med solen och jag blir både ledsen, glad och överraskad när jag inser vilken skillnad det är på sol och inte sol i vår tillvaro. Så fort solen börjar tina upp vår vinterfrusna tillvaro och gräsmattorna förvandlas från snöslaskgråa till klorofyllfriskt gröna, ser man hur alla människor börjar leva igen.
Vinterdvalans slut är ett faktum.
När du sitter på din filt och jagar flugor som envist vill sätta sig med sina kobajsiga ben på din ostmacka eller när solen står som högst och värmer så mycket att du finner det outhärdligt varmt och klibbigt i en överfull tunnelbanevagn,
tänk då tillbaka på tiden då du inte visste om den nederbörd (snö eller regn?) som träffade dig i ansiktet kom uppifrån eller nerifrån.
Tänk på de dagar du tittat ut genom ditt fönster och inte sett något annat än färgen grå i alla tänkbara nyanser.
Tänk tillbaka på hur många dagar som passerade utan att du ens såg solen, antingen för att det som vanligt var molnigt eller för att dina arbetstider gjorde att du både gick till och från jobbet medan det var mörkt.
Då känns plötsligt en liten kobajsfluga ganska harmlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar