Tankar under tandborstning.

Först var det han och jag. I nästan tio år.
Sedan tog det slut. Vi började leva i varsin del av samma stad.
Som om vi aldrig funnits.
Nu är det han och hon, jag och en annan.
Han säger att det är på riktigt.
Hans nya kärlek är allt som jag inte var eller ville.
Jag är också på riktigt, det har någon sagt till mig.
När han och jag pratar är det konstigt. Han låter som någon jag aldrig känt.
Det verkar som att det blivit precis så som jag verkligen inte ville att det skulle bli.
Jag trodde att vi var annorlunda.
Det var vi inte.
Vi var precis som alla andra.