Söndagsblues.

Det var så trevligt, solen lyste och vi åkte pendeltåg hand i hand, pratade om härliga saker och log mot varandra. Höstslask och stormar kändes avlägsna och vi längtade efter fler dagar som denna. Jag satt kvar på tåget när han klev av och lämnade inte min plats förrän det stod Älvsjö på perrongen. Där bytte jag till buss och for in i söderförortens spännande virrvarr. Lunch med två vänner stod på agendan och jag såg mycket fram emot att ses. Det var det. Det är bara det att jag kände mig ledsen när jag gick därifrån. Jag gick igenom våra samtalsämnen och konstaterade att vi i stort sett bara pratat om jobbiga och allvarliga saker, trasiga relationer, krigskonflikter, orättvisor och ojämlikheter. Jag pratade på emellanåt och satt sedan tyst långa stunder. Såklart att det var intressant och jag älskar att dyka ner i svåra ämnen, men när jag sedan gick i det tilltagande regnet på väg mot bussen igen kände jag mig ytlig och tom. Som om jag inte kämpar tillräckligt för världens lycka. Som om jag borde vara mer engagerad, politisk och ha smalare åsikter. När jag kom hem till Sundbyberg vräkte regnet ner och jag gick in på Hemköp för att handla frukost. Inte köpa sharonfrukt, de kommer från Israel, dåligt, konflikt. Inte någonsin köpa cocacola igen, det går åt 19 liter vatten för att producera en liter läsk, människor i fattiga länder har råd med läsk men inte vatten. Hellre avstå än att köpa ickeekologiska matvaror. Jag köpte ekologisk müsli, ekologisk mjölk, närproducerade äpplen och en påse fucking jävla skitgott smågodis. Ut i regnet igen. Jag trotsade floden som rann nedför Prästgårdsgatan och trippade fram, dyblöt, på mina söndagsklackar. Hem till värmen, tryggheten, godispåsen och en nyköpt dvd.