...är att vakna upp utan motstånd. Ledig dag och vakna på morgonen utan ångest är ovanligt för mig, så ovanligt att jag måste tänka på det lite extra. Jag läste följande någonstans på nätet:
"Man lär sig att identifiera sina känslor i samspelet med andra människor, när man är liten. Om man inte får någon hjälp av omgivningen, kan man växa upp förvirrad när det gäller att förstå sin egen inre värld. En terapeut lär patienten att börja lyssna inåt och känna efter vad hon känner och vill. Patienten blir mer och mer äkta och sann mot sig själv, men kan också bli mer besvärlig för omgivningen, eftersom hon inte försöker vara tillags längre. Genom att få kontakt med sina känslor kan man tillfälligt känna större ångest, men efteråt känner man istället större lugn."
När jag första gången läste dessa rader började jag gråta. En tår för varje ord. Så beskrivande och sammanfattande. Jag läser dem igen och känner hopp.
Det här är en bra dag och jag ska ta vara på den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar