Ibland när man behöver prata glömmer man bort att det är just det man har lovat. Att prata. Om allt. Det är ju när det är som svårast som det blir så förtvivlat jobbigt att ge uttryck för sina känslor i ord. Jag stänger mig. Går in i tystheten och tänker att det snart blir bättre.

Men jag har lovat. Att säga hur det känns. Kanske ikväll, kanske imorgon bitti. Imorgon tänker jag fixa frukost till min finaste vän. Höstfrukostmys. Vi är värda det. Att jag säger hur det känns.