Hela min barndom hade jag en verkligt fin vän. En tjej som fanns där i vått och torrt. Med en efterhängsen dyslexi och ett oroligt hem kämpade hon sig igenom alla årskurser och gav aldrig upp. När vi blev äldre försvann vi iväg åt varsitt håll och hördes bara av någon gång väldigt sällan. Sedan hittade vi oss på facebook och lyckades hitta en liten plats för varandra i den sociala djungeln. Jag läser hennes fina kommentarer och härligt felstavade blogg och ser framför mig en människa som trotsar påhittade normer och mer än de flesta vågar gå sin egen väg. Hon är en sann förebild. Så kärleksfull och varm, vänlig och omtänksam.
lördag 9 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack ska du ha det vätmer mitt hjärta.
SvaraRaderaKram