tomatröd framför klassen.

Sov dåligt inatt. Mötet gick bra igår kväll. Så bra som det kunde gå ska jag väl tillägga. Vi var lite oense innan mötet, vi som skulle hålla i det hela. För några år sedan, när min sociala fobi hindrade mig från allt möjligt, gick jag en "våga-tala"-kurs på Södertörns högskola. Det var en oerhört givande kurs som resulterade i att jag började söka anledningen till min rädsla. Jag skakade när jag stod framför klassen varje torsdagskväll. När jag skulle ställa en fråga, eller ännu värre, om läraren ställde en fråga till mig, flackade jag med blicken och kände hur jag blev röd i ansiktet. Svettig och kall på samma gång fick jag koncentrera mig på vad jag egentligen skulle göra: prata. Det är inte så lätt alltid, att hålla koll på såväl kroppsfunktioner som fråga och svar. Det var jobbigt. Tvärtom mot vad jag trodde så har det aldrig gått över av sig själv, det har pågått och eskalerat sedan jag gick i mellanstadiet. På högstadiet var det ett känt faktum att jag blev röd i fejjan så fort jag skulle stå framför klassen och prata. Killarna gjorde sig roliga och räknade ner: 3, 2, 1, tomat! Grejen var att jag egentligen tyckte det var roligt att stå där framme och prata. När jag väl kom igång gick det bättre trots darrande röst och cd-skivor under armarna. Igår var det annorlunda. Jag var inte rädd, jag var upprymd. Jag pratade inför mina kollegor och det kändes fantastiskt bra. Roligt till och med. En av mina medarbetare i butiken sa att han tyckte att jag var väldigt duktig på att prata inför folk. Det värmde.