Magister Bengt och Pappa.

Fredag, ensam hemma, pizza och läsk.

Det har varit en bra vecka. Jag är glad numera. Faktiskt känns det som om jag fått livet tillbaka. Eller, kanske är det så att jag till sist har vuxit i min kostym. Hittat mig själv. Landat. Kärt barn har många namn. Men, ni fattar, harmoni på insidan liksom. Ibland är det lite upp och ibland är det lite ner. Men, det är under transportsträckan,

v-a-r-d-a-g-e-n, som jag upplever den stora skillnaden. Jag har slutat vara rädd. "Du är klassen klippa och solstråle" sa magister Bengt till mig på kvartsamtalet i fyran. "Säg inget till xx" sa pappa när han stack till mig en hundring bakom ryggen på sin fru. 9 år fyllda (jag började skolan ett år tidigare) och med ambitionen att aldrig göra någon besviken kändes det som tunga ansvar att bära på. Jag har slutat att vara rädd. Det är en oerhört befriande känsla. Kroppen med hjärnan i spetsen försöker sig emellanåt på att skicka ut inlärda beteenden och minnesfragment för att lura mig in i fel reaktion. Lyckan är fullkomlig när jag i samma stund upptäcker att det inte är något annat än tankar. De fysiska reaktionerna, ångesten och panikattackerna infinner sig inte och jag vågar fortsätta framåt i situationen jag befinner mig i.

Livet är härligt även om det inte finns någon mening.