Först lägger jag in en bild på en stjärt och sedan hör jag inte av mig på månader. Lite som jag är i verkliga livet; jag ringer en kär vän och umgås och tänker att det är så livet ska vara, sedan hör jag inte av mig förrän vännen nästan runnit ut i sanden. Jag som inte har någon tv och som aldrig sett mer än ett halvt avsnitt av Friends har en uppfattning av att ens sociala liv bör vara just som i Friends. Man ska vara del av ett gäng. Ha tjejmiddag på en bestämd dag varje månad och ha så många kräftskivor att gå på att man måste tacka nej till en handfull eller fler. Om man inte är del av ett gäng bör man åtminstone ha vänner lite lagom utspridda över landet som man kan åka och vila upp sig hos när livet känns grått eller åka med på shoppingweekend till Rom och Paris. Helst bör man ha kvar sina barndomsvänner. "Det här är Jossan, vi har varit vänner sedan tredje klass och vi har tillbringat alla somrar på hennes mammas nya killes segelbåt." Mina vänner är som spretiga halmstrån fastnade i en stickad tröja. Olika människor som inte påminner om varandra och som jag inte ens jag har så mycket gemensamt med alla gånger. Jag jobbar på att inte försöka vara som alla andra, har ju kommit på att det är så många roller man måste spela. Ämnet vänner-och-andra-som-jag-känner får stå kvar på inre att-göra-listan en stund till.
Läste förresten i nån nätskvallerblaska att Angelina bara har en vän hon kan prata med. Brad. Fint, då kan jag ju vara Angelina Jolie tills jag vågar vara mig själv helt och hållet.
Det är ingen som vill att du ska vara någon annan än du själv. Kram
SvaraRadera