Vad är väl ett läppguck?

Så här är det jämt när jag ska resa någonstans. Jag går aldrig och lägger mig. Jag gör allt annat än det jag verkligen borde: koncentrera mig på att få ner rätt grejor i väskan.

Köpte ett nytt läpp-guck idag. That little guck brought back memories:

Dagen då jag började fjärde klass kom jag för sent till första lektionen.

Superpinsamt. Magistern hade hunnit stänga dörren till klassrummet och därinne var bara en bänk allra längst fram ledig och jag satte mig där efter att ha stött emot ungefär alla de andra 31 klasskamraterna. En ny kille hade samma dag börjat i vår klass. Så fort jag såg honom blev jag kär. Killen med stort K. Jag bombarderade honom med fråga-chans-lappar redan samma vecka, men fick aldrig något svar. Emellanåt svarade någon kompis åt honom och det var alltid nej. På vintern, när jag använde lypsyl, hade den guldlockiga killen något mycket tuffare. En liten burk med försvarets hudsalva. Den doftade väldigt speciellt och jag minns att jag någon gång lyckades få peta med mitt finger i den där burken. Det var nästan för bra för att vara sant.

Idag, när jag gick in på apoteket för att köpa några saker till min resa stod ett ställ med en massa olika sorters lypsyl och läppbalsam framme vid kassan. Jag fingrade på några av dem och valde mellan kladdigt eller okladdigt. Utan att kunna bestämma mig lade jag tillbaka dem på sina platser och började ställa fram mina varor till killen i kassan. "Hörru", sade en äldre man bakom mig. Jag tittade på honom. "Jag tycker att du ska ta den där" sade han och pekade på en liten oansenlig burk längst ner i stället. "Den luktar inte så gott, men f-n vad bra han e´" fortsatte han. Jag tog upp burken, tog av locket och luktade . Vips så var jag tillbaka på skolgården vid Björnkärrsskolan. Minnen av guldlockigt hår och ungdomskärlek poppade upp.

"Om du säger så, så får det bli den" sade jag till mannen bakom mig.

"Du kommer inte ångra dig" svarade han och log.