Aouch.

Kom hem igår efter en dag som började ganska trevligt men som under dagen utvecklades till något helt annat. Glad och positiv försökte jag hålla skenet uppe trots att en kollega var på tokdåligt humör och hade svårt att dölja det . Jag höll ut i det längsta men tappade sugen precis innan det var dags att gå hem. Då, plötsligt, kom allt över mig. Tjuriga och knäppa, omotiverade, barnsliga, virriga arbetskamrater. Representanter från huvudkontoret som drar undan mattan på dem med ambitioner. Inga resurser. Ingen kommunikation. Ovilja att samarbeta. Jag mitt i. Den man kan prata med, den man kan ösa ur sig allt skitsnack till, den man kan säga sanningen till utan att den förs vidare. Jag fick nog. För att inte börja böla av uppgivenhet sade jag snabbt hejdå och gick till tåget. Jag tror att min kollega fattade. Senare kom det ett sms som fick mig att känna mig lite bättre till mods. Hur orkar man i längden? Jag längtar efter att vara lite ledig, ha tid för mig själv, gå promenader med kameran och se världen genom linsen. Den blir genast så mycket vackrare då. Världen.

Läste vad Jonas skrivit på favoritbloggen "ett liv i exil" och konstaterar att jag känner igen mig i följande:

"Vilsenheten är en del av mig, den och rastlösheten man hittar i sökandet kommer alltid att vara en del av min person. Jag söker när jag står stilla och även i mina tryggaste stunder finns det spår av vilsenhet i allt jag gör."

Ska bara trassla mig igenom ett par snår till så är jag nog snart framme där Jonas befinner sig.

Träffade en ny bekantskap häromkvällen. Det är spännande med nya människor. Lära känna, jämföra sina egna värderingar med andras och diskutera varför. Ser fram emot att prata med en gammal vän i telefon. Lika spännande som att träffa en ny.