Klev in på jobbet strax före åtta och började räkna halsdukar, vantar och fleecetröjor som om det var det sista jag tänkte göra här på jorden. Kände hur viruset bearbetade min kropp för att bryta ned allt vad mitt immunförsvar kämpat med att bygga upp under det senaste året. Ville inte men kastade till sist in handduken och meddelade min chef att jag mådde dåligt och behövde gå hem. Visst sade han. Strax före fyra på eftermiddagen kom jag iväg och bestämde mig redan på bussen för att käka en Big Mac till middag. Med en varm, nygjord hamburgare gick det lite lättare att promenera de sista stegen längs Hornsgatan mot soffan, nyaste mysbyxorna, bästa boken, tända ljus och nyladdad iPod. I morse när jag skulle iväg till jobbet packade jag omsorgsfullt min jacka med det allra nödvändigaste: mobiltelefon, pengar, nycklar, iPod och vantar, låste dörren och stängde fickorna. När jag nu stod där framför dörren fanns allt kvar. Utom nycklarna. Puts väck. Borta.
Satte mig i trapphuset en stund och gick igenom alla tänkbara ställen där mina nycklar kunde tänkas vara. Det enda stället där de exponerats för annan luft än den i min ficka var i skåpet på jobbet. Eftersom T är i USA fick jag helt enkelt ta med mig påsen med hamburgare och en cola light och bege mig tillbaka till butiken. Väl där upptäckte jag att läsken läckte och i hög fart rann ut över mina kläder och lämnade ett lagom snyggt, brunt spår efter mig. Där upptäckte jag även att mina nycklar lyste med sin absoluta frånvaro. Grät i hemlighet en liten skvätt på kontoret och ringde sedan och bestämde träff med en låssmed. Han lovade att möta mig hemma på Hornsgatan en timme senare. Sparade hamburgaren och tänkte att den kanske kunde ätas kall medan jag väntade på herr Låssmed. Ut i kylan och in på bussen med is-stela cocacolafläckar på byxorna och tillbaka mot Söder.
Just som bussen skulle galoppera iväg från hållplatsen tog den ett oväntat språng som jag inte lyckades parera varvid jag kastades framåt i gången och fick möjligheten att betrakta hur min kalla hamburgare i slowmotion flög genom luften och hamnade utanför asken med ostsidan mot golvet. Jag ropade "neeej" och skyndade mig att samla ihop dressing, bröd- och köttbitar för att andra passagerare inte skulle halka och satte mig sedan generad och arg på närmaste lediga säte. Tänkte käckt att det åtminstone inte kunde bli så mycket värre nu. En tant blängde på mig och tittade på fläcken på golvet. Hade jag för avsikt att lämna den där lilla salladsbiten?
Bussen, jag och hamburgaren skildes åt när vi kom till Slussen. Fem minuter senare var jag hemma och satte mig återigen i trapphuset och väntade. Vänliga lillebror Jakob kom och gjorde mig sällskap. Snart kom även låssmeden och projekt Öppna Dörren påbörjades. Det tog ett tag, men till sist var dörren uppbruten, det nya låset på plats och min reskassa till New York avsevärt reducerad.
För att inte hänga läpp i onödan, drog jag med Jakob till Angelos pizzeria, drack läsk och åt Quattro Stagione (numera med skinka eftersom jag kommit över min brosk-fobi) och pratade ut. Om den där jävla nyckelknippan som försvann. Och om livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar