Moster F bjuder på vin ikväll.

Äntligen fredag(kväll). Ska besöka min låtsasmoster Frida och inspektera hennes packning inför morgondagens resa till Thailand. Vi ska dricka vin. Och, jösses vad jag längtar efter det där vinet.

När vi var i USA träffade jag sötaste flickkompisen Jenny. Hon gick omkring och sa "Silence...I kill you!" och refererade till en komiker, Jeff Dunham, som jag missat fullkomligt.

Sensommartripp.

Förresten, snart, på lördag, kommer alla fotografier hem.

Då blir det åka av.

Båt.

Vår båt.

Märta.

Att vara 12 år.

Pratade med min underbara lillasyster i telefon ikväll. Hon har just fyllt 12 och tycker att världen är både spännande och konstig. Hon har under hösten varit kär i en kille som heter Allan. Allan har fina, mörka ögon och svart krulligt hår. Hon fick veta av en kompis att Allan tittade på henne ganska mycket. Det ledde till att hon började titta efter om han tittade på henne. Det gjorde han. "Och sedan började jag liksom automatiskt titta på honom och plötsligt satt vi där och glodde på varandra hela tiden" sade lillasyster. I matsalen, på rasterna och i klassrummet. Sedan flyttade Allan till Örebro. "Vi har msn:at två gånger sedan han flyttade, men det har inte blivit något mer mellan oss", förklarade hon. "Det blev aldrig något mer än att vi glodde på varandra".

Sedan pratade vi om hennes kommande födelsedagskalas, om att vi snart kommer att träffas och om huruvida det är ok att ta en barnalvedon trots att vare sig mamma eller pappa är hemma.

"Jag längtar ihjäl mig efter dig", sade hon och jag trodde en lång stund att mitt hjärta skulle poppa ut ur min kropp.

Sedan, när vi skulle säga hejdå, sade hon: "vi ses snart, min lilla kycklingkorv".

Traskade hem i snöblasket.

Så.
Äntligen.
Nu.
En varm kopp te, nyaste mysbrallorna på, skön musik i hörlurarna och bara några få punkter kvar på att-göra-listan. Förvisso punkter som verkligen behöver åtgärdas, men nä, jag tänker sitta här och bara vara en stund.
För att jag behöver det innan klockan ringer klockan 6 imorgon bitti.
Inventering på jobbet.
Igen.

Ni och jag.

Jösses, vad stökigt det har varit här på sistone...! Mina inlägg har varit fulla av stavfel, fel datum, konstiga meningar och en massa strunt . Stress, avsaknad av såväl dator som tillgång till internet och jet-lag har bidragit till obekvämt få inlägg den senaste veckan.

Vi hade ju nåt på gång, ni och jag, jag kände det. Visst?
För, jag fick nämligen en känsla av att ni plötsligt var fler än vanligt och... och.. det var liksom trevligt.
Nu är jag tillbaka. Skönt på något sätt.
Bloggen känns som en vän, det är skönt att ses igen.

Adventstid vs NY

Borta bra, hemma bäst? Ibland.
Idag känns lägenheten tom och kall.

Grannarna har ställt adventssljusstakar i fönstren, gatan är julpyntad och en flaska Blossa 07 står på bänken i köket och ser inbjudande ut. Det är mysigt. December är på ingång och jul-och nyårshelgerna ligger bara ett par blad bort i almanackan.

Sätter mig i soffan och läser DN.Bostad. Plockade just upp det senaste numret ur ett enormt berg av post som bildats på hallgolvet under min frånvaro. En Jonas och Jocke poserar på framsidan i varsin karaktäristisk I love NY-tröja. De har skapat sig en lägenhet med New York-känsla i Liljeholmen. Jag har just lämnat New York med en känsla av vemod. Egentligen är det lite löjligt av mig att skriva att jag varit i New York när större delen av vistelsen tillbringades i New Jersey. I fredags tog vi bilen och begav oss från hotellet i Morristown, New Jersey, för att tillbringa två dagar på Manhattan. Redan på långt avstånd såg man stadens välbekanta sky line, det pirrade magiskt i kroppen av resfeber som vuxit sig stark under år av längtan.

Hotell: Metro, beläget intill Empire State Building

Aktiviteter: Promenad längs Brodway, tittade på Time Square och brottades med tusentals thanksgivinglediga människor, hann med en gnutta shopping och åt en underbar tapas-middag tillsammans med flickkompis Jenny på restaurang Pipa.

New Jersey.

Tillbaka pa hotellet.
Vaknade strax efter fem i morse, utan att kunna somna om igen. Drog pa mig klader, tog med mig iPod och vattenflaska och smog ivag till gymmet. Strax fore sex pa morgonen var det ingen annan dar och jag hade saval lopband som crosstrainer for mig sjalv.

Efter frukosten begav vi oss alla ut pa landsbygden dar vi tittade pa vackra hus och fantastiska hostfarger. Hem igen, softa pa hotellrummet och sedan ivag till familjemiddagen i Mendham. Vi blev serverade den mest fantastiska Thanksgiving-middag man kan onska sig: kalkon med sweet potatoes, gravy och tranbarssylt, lammstek, diverse gratanger och underbara pajer till efterratt. Matta till bristningsgransen rullade vi hem efter nagra timmar och ser nu fram emot morgondagen da vi antligen ska aka till New York.

Nu: soooova!
Sedan: vakna tidigt och springa på löpbandet!

Morristown. En söt liten stad.

Frustration. Datorn har pa hotellet kan inte oppna programmet dar jag skriver mina blogginlagg. Har saklart en massa att dela med mig av men kan alltsa inte skriva nagot for narvarande. Hopppas ni har overseende med detta under de kommande dagarna!

Igar: shopping i Livingstone Mall.
Idag: Thanksgiving med kalkon och pumpkin pie.
Imorgon: New York.

Hornsgatan - Arlanda - Mendham.

Ställde igår kväll klockan på 04:45 för att hinna med att packa ner det sista i resväskan, gå igenom min kvar-att-göra-lista, duscha och äta frukost. 06:30 tänkte jag hoppa in i en taxi och 07:00 hade jag stämt träff med mitt resesällskap på Arlanda.

Vaknade skönt av mig själv innan larmet på mobiltelefonen ringde imorse. Blundade ett par sekunder innan jag letade fram mobiltelefonen och tittade på klockan. 06:53. Det jag såg framför mig på telefonens display kunde inte stämma. Det stämde. Jag hade försovit mig. 7 minuter senare skulle jag befinna mig vid incheckningsdisken på Arlanda. Panik. Ångest. Adrenalin. Hjärnkaos. Hur i hela friden skulle jag fixa detta?? Jag insåg att det bara fanns en sak att göra: hinna till flyget. Upp, ut i badrummet, tandborsten i munnen, slänga ner necessären i resväskan, klä på mig halvblöta kläder från torkställningen och ringa efter en taxi. 07:04. "Arlanda tack". 11 minuter efter att jag vaknat satt jag i baksätet på en taxi och skulle hinna med flyget med hyfsat god marginal. Tiden måste ha stannat. Att jag lyckades samla ihop mig och mina grejor på elva korta minuter är i praktiken inte möjligt. Kom att tänka på Lisa Nilsson, "nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur".

Här och nu. Jag hann med flyget. 9 timmar senare landade vi i ett dimmigt New Jersey och en kort biltur bort bor Pontus & Penny med sina underbart söta bebisar, tvillingarna Noah och Natalie. Känner av tidsskillnaden lite men orkar inte ta hänsyn till den och njuter istället av att umgås och dricka vin.

Vad är väl ett läppguck?

Så här är det jämt när jag ska resa någonstans. Jag går aldrig och lägger mig. Jag gör allt annat än det jag verkligen borde: koncentrera mig på att få ner rätt grejor i väskan.

Köpte ett nytt läpp-guck idag. That little guck brought back memories:

Dagen då jag började fjärde klass kom jag för sent till första lektionen.

Superpinsamt. Magistern hade hunnit stänga dörren till klassrummet och därinne var bara en bänk allra längst fram ledig och jag satte mig där efter att ha stött emot ungefär alla de andra 31 klasskamraterna. En ny kille hade samma dag börjat i vår klass. Så fort jag såg honom blev jag kär. Killen med stort K. Jag bombarderade honom med fråga-chans-lappar redan samma vecka, men fick aldrig något svar. Emellanåt svarade någon kompis åt honom och det var alltid nej. På vintern, när jag använde lypsyl, hade den guldlockiga killen något mycket tuffare. En liten burk med försvarets hudsalva. Den doftade väldigt speciellt och jag minns att jag någon gång lyckades få peta med mitt finger i den där burken. Det var nästan för bra för att vara sant.

Idag, när jag gick in på apoteket för att köpa några saker till min resa stod ett ställ med en massa olika sorters lypsyl och läppbalsam framme vid kassan. Jag fingrade på några av dem och valde mellan kladdigt eller okladdigt. Utan att kunna bestämma mig lade jag tillbaka dem på sina platser och började ställa fram mina varor till killen i kassan. "Hörru", sade en äldre man bakom mig. Jag tittade på honom. "Jag tycker att du ska ta den där" sade han och pekade på en liten oansenlig burk längst ner i stället. "Den luktar inte så gott, men f-n vad bra han e´" fortsatte han. Jag tog upp burken, tog av locket och luktade . Vips så var jag tillbaka på skolgården vid Björnkärrsskolan. Minnen av guldlockigt hår och ungdomskärlek poppade upp.

"Om du säger så, så får det bli den" sade jag till mannen bakom mig.

"Du kommer inte ångra dig" svarade han och log.

Askungen light.

Jobba, hänga tvätt, stryka, låna resväska, packa, pass, biljetter, chai-te med lillebror + kompis på bästa fiket på andra sidan gatan, ladda iPoden, ringa viktiga samtal, msn:a en sista gång med några nära och kära, kolla att-göra-listan och hälla bra-att-ha-produkter i små flaskor för att slippa bli av med dem i vi-gör-bara-vårt-jobb-tullen.

Bebis eller inte bebis?

Det hände inget. Min kropp kändes alldeles normal och jag kunde vistas i samma rum som den nya bebisen utan att vilja gråta. Ganska ofta tidigare har jag fått kämpa mot underliga glädjetårar när jag umgåtts med bebisar. En väldigt primitiv känsla intar min kropp och jag vill under ett par sekunder ha tre barn, bo i hus på landet, plantera tomater i mitt påhittade växthus, plocka jordgubbar direkt ur landet och göra saft. Sedan vaknar jag, lämnar över bebisen till sin förälder, en sån med mörka ringar under ögonen och kräksfläckar på kragen, och längtar mig bort till min andra drömvärld. Den där jag reser omkring i världen. Jag och min kamera. Och lever på upplevelser och vatten. Och förmodligen bekräftelse.

Imorgon bitti går en av mina drömmar i uppfyllelse. Jag ska åka till den amerikanska östkusten.

Road trip med lillebror.

På väg till Katrineholm. Till pappa, hans nya tjej och nyaste bebisen. Jag väntar med spänning på hur min kropp kommer att reagera. Kommer jag att längta efter att skaffa en egen? På vägen dit ska jag och lillebror prata, äta godis och lyssna på musik. Och jag ska låtsas att jag är Louise (i Thelma & Louise) och att vi är på väg ut i Europa. Kanske till en skön skidort där vi ska hänga hela vintern, åka bräda och gå på after-ski.

Novemberslask.

Varm O´boy och västerbottentoast på Kaffebar. 4 ° celsius och gråare än grått ute på torget. Gick en sväng med Linus. Lika mycket för min egen skull som för hans.

Tänker på min vän. Så ledsen och så uppgiven. Orden som kommer ur min mun känns tomma. Inget jag säger kan få honom att känna sig bättre. Det är bara hon som kan göra honom lycklig nu. Hans enda uppgift är att ta sig igenom dessa första fruktansvärda minuter, timmar, dagar. Överleva. Inse sitt värde. Utan henne. Kanske kommer hon tillbaka. Kanske inte.

Godmorgon!

Just tillbaka efter en uppfriskande powerpromenad med Linus längs Årstaviken. Otroligt hur många som kommit på samma tanke denna morgon. Vattnet låg alldeles stilla och den grå-orange-bruna omgivningen speglades vackert på ytan. Tantolunden, Stockholms Central Park. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig ens varit i New York. iPoden spelade DJ Quicksilver, Faithless och Prodigy. Och Leila K. Ni vet, tjejen med Open Sesame och Ca Plan Pour Moi. Tjejen som även gav mig en rak höger på tutten. Tur att jag har två. Hon skulle stjäla skor i butiken där jag jobbade och jag skulle hindra henne. Det ville hon inte. Jag kanske borde försöka få ut lite försäkringspengar, eftersom jag nämligen är säker på att det ena bröstet numera är (ännu) plattare än det andra.

Nya jobbet. Tiden går så fort och snart är jag inte längre ny. Det är så tokigt mycket att göra hela tiden.

Mamma och jag hade en diskussion om vikt (min) i somras. Hon menade att när livet börjar falla på plats kommer det ordna sig med vikten. Hon hade rätt, jag har börjat jobba och har gått ner lika många kilon som antal veckor jag har jobbat där. Bra eller dåligt? Jag väljer bra. Hyfsat ointressant för er. En skön sak med att bli smalare är iallafall att det går så mycket enklare att springa (min powerpromenad inleddes till min egen förvåning med tio minuters joggande). Man liksom flyger fram. Det gör man ju sällan när man just varit och handlat ett par matkasssar på Hemköp. Och det är ungefär ett par matkassar som lättat från min kropp. Ett par matkassar med junk food.

Kärlek.

Kärlek. En känsla, ett tillstånd. Kärlek kan visa sig i så oändligt många former och mitt osofistikerade vokabulär är inte på långa vägar tillräckligt för att beskriva hur jag ser på kärlek. Men när jag under några omvälvande timmar idag pendlat mellan glädje och sorg har jag fått anledning att fundera över vad som betyder mest. Läste en nystartad blogg, skriven av en kille som just blivit lämnad av sin livs kärlek. Hans ord fångade mig direkt och det var omöjligt att inte känna hans smärta. Pratade senare med en underbar vän på telefon. Han befinner sig i en liknande situation som killen på bloggen och jag känner mig fullkomligt maktlös inför den ångest och oro han upplever just nu. Jag vill så gärna hjälpa men kan inte göra något annat än att lyssna och formulera tröstlösa sanningar i form av egna erfarenheter. Är så oerhört glad för de vänner som står mig nära och som låter mig vara nära dem. Har ikväll tänkt på vad de, som är väldigt olika varandra, egentligen har gemensamt. Svaret är enkare än jag först trodde: de besitter förmågan att känna efter och förmågan att visa känslor. Modiga människor som vågar.

Ica på Torkelknutssongatan.

Igår kväll på Ica gick jag förbi ett par "expedit"-killar som stod och pratade intill pastahyllorna. Den ena var uppenbarligen ny och den andre verkade ha jobbat där ett tag.

Erfaren: Hur går det för dig?
Ny: Jo, asså, jag känner ju ingen än, men med pastan går det väl bra.
Erfaren: Äh, det är grymma människor som jobbar här, du kommer att lära känna alla, det är bara att typ gå fram och snacka med folk.
Ny (tittar in i hyllan): ok
Erfaren: Asså, det finns ju sjukt fina brudar som jobbar här. Du kommer få se. Och har man, som jag, jobbat här ett tag så har man ju lite historia med några av dom, om man säger så.
Ny: jaså?
Erfaren: Ja, dom finaste. Du vet, man måste ju passa på. Vet ju inte hur länge man jobbar här.
Ny: Näee..
Erfaren: Om du plockar upp pastan duktigt så ska jag berätta detaljer sen när vi jobbar ihop i frysen.

Lördag på Bysis Torg.

Hemma själv. Går omkring barfota på nystädade golv. Dricker en hämt-latte från Kaffebaren. Lyssnar på bruset från torget.
Det är mysigt att bara vara. Msn:umgås med en vän. Pratar om nyår och löften. Läser lite i min bok. Surfar runt på nätet. Funderar på vad alla singlar har för rutiner i sina liv. Vad gör alla människor bakom sina stängda dörrar? Älskar att vara själv men är rädd för ensamhet. Grannarna äter mat och diskuterar högt på andra sidan väggen. Jag tittar ut på den enorma granen. Pratar med pappa i telefon. Är inte arg på honom längre. Mest orolig för att han inte har hittat sig själv. Jag är ju hans dotter, har jag det i generna? Bränner en skiva. Underbara lördag.

Influensatider.

Hemma från jobbet idag. Jag var tvungen. Något brottade ner mig varje gång jag försökte ta mig upp ur sängen i morse.
Har tillbringat oförskämt många timmar med att inte göra någonting. Det kanske är det man ska göra när man är hemma för att man känner sig för dålig för att utföra sitt arbete? Hm. Well, jag gör mitt bästa. Det är fredag och jag hade sett fram emot att umgås! Ni vet, dricka och äta gott, skvallra och mysa. Istället sitter jag här och längtar. Efter både det ena och det andra. En kille på jobbet sa att enligt reglerna får man dricka en flaska per dag när man är sjuk. Skönt att veta, jag tror nämligen att det står en bag-in-box i köket ...man kanske kan låtsas att det är en flaska, i brist på andra?

Otur?

Alltså, om man är sjuk, på riktigt, så ska man stanna hemma. Jag kom på det idag. Det hade varit bra för mig om jag hade stannat kvar i sängen imorse.

Klev in på jobbet strax före åtta och började räkna halsdukar, vantar och fleecetröjor som om det var det sista jag tänkte göra här på jorden. Kände hur viruset bearbetade min kropp för att bryta ned allt vad mitt immunförsvar kämpat med att bygga upp under det senaste året. Ville inte men kastade till sist in handduken och meddelade min chef att jag mådde dåligt och behövde gå hem. Visst sade han. Strax före fyra på eftermiddagen kom jag iväg och bestämde mig redan på bussen för att käka en Big Mac till middag. Med en varm, nygjord hamburgare gick det lite lättare att promenera de sista stegen längs Hornsgatan mot soffan, nyaste mysbyxorna, bästa boken, tända ljus och nyladdad iPod. I morse när jag skulle iväg till jobbet packade jag omsorgsfullt min jacka med det allra nödvändigaste: mobiltelefon, pengar, nycklar, iPod och vantar, låste dörren och stängde fickorna. När jag nu stod där framför dörren fanns allt kvar. Utom nycklarna. Puts väck. Borta.
Satte mig i trapphuset en stund och gick igenom alla tänkbara ställen där mina nycklar kunde tänkas vara. Det enda stället där de exponerats för annan luft än den i min ficka var i skåpet på jobbet. Eftersom T är i USA fick jag helt enkelt ta med mig påsen med hamburgare och en cola light och bege mig tillbaka till butiken. Väl där upptäckte jag att läsken läckte och i hög fart rann ut över mina kläder och lämnade ett lagom snyggt, brunt spår efter mig. Där upptäckte jag även att mina nycklar lyste med sin absoluta frånvaro. Grät i hemlighet en liten skvätt på kontoret och ringde sedan och bestämde träff med en låssmed. Han lovade att möta mig hemma på Hornsgatan en timme senare. Sparade hamburgaren och tänkte att den kanske kunde ätas kall medan jag väntade på herr Låssmed. Ut i kylan och in på bussen med is-stela cocacolafläckar på byxorna och tillbaka mot Söder.

Just som bussen skulle galoppera iväg från hållplatsen tog den ett oväntat språng som jag inte lyckades parera varvid jag kastades framåt i gången och fick möjligheten att betrakta hur min kalla hamburgare i slowmotion flög genom luften och hamnade utanför asken med ostsidan mot golvet. Jag ropade "neeej" och skyndade mig att samla ihop dressing, bröd- och köttbitar för att andra passagerare inte skulle halka och satte mig sedan generad och arg på närmaste lediga säte. Tänkte käckt att det åtminstone inte kunde bli så mycket värre nu. En tant blängde på mig och tittade på fläcken på golvet. Hade jag för avsikt att lämna den där lilla salladsbiten?

Bussen, jag och hamburgaren skildes åt när vi kom till Slussen. Fem minuter senare var jag hemma och satte mig återigen i trapphuset och väntade. Vänliga lillebror Jakob kom och gjorde mig sällskap. Snart kom även låssmeden och projekt Öppna Dörren påbörjades. Det tog ett tag, men till sist var dörren uppbruten, det nya låset på plats och min reskassa till New York avsevärt reducerad.

För att inte hänga läpp i onödan, drog jag med Jakob till Angelos pizzeria, drack läsk och åt Quattro Stagione (numera med skinka eftersom jag kommit över min brosk-fobi) och pratade ut. Om den där jävla nyckelknippan som försvann. Och om livet.

November Rain

Ååh vad mysigt det är när det snöar! Jag älskar december och tycker vanligtvis att november kan kan kvitta, men när det snöar känner jag hur det kryper fram lite sköna vinterkänslor. Tända ljus, varma jackor, stickade vantar och mössor, varm choklad och skinksmörgåsar. Idag har de sedvanligt rest en enorm gran nere på Bysistorget. Såsmåningom kommer den att förvandlas till en upplyst julgran, en sevärdhet och få förbipasserande att stanna till för att beundra den. När jag under en period bodde i Verbier, Schweiz, var november månaden då alla ständigt riktade sina blickar upp mot alptopparna. Det var i det närmaste en sport att gissa när snön skulle nå byns altitud. Först blev de högsta topparna vita, sedan letade sig snön nedför bergssidan och kom för varje dag allt närmare byn, för att till sist ligga tjock utanför dörren. Verbier var en underbar plats, årstiderna sagolikt vackra.

Jag är sjuk. Igen. Ett efterhängset virus har återigen fått fäste och tröttar obarmhärtigt ut mig på nolltid. Efter att ha tillbringat större delen av dagen i sängen bestämde jag mig för att trotsa symptomen och gick ikväll en promenad till Slussen och hem igen. Tog med mig kameran men fick inte många chanser att använda den då det blåste och snöade från alla håll.

Schweiz poppar i mitt hjärta.

Lyssnar på Magnus Uggla, kastas tillbaka till minnen från förr. Han har den effekten på mig. Kommer ihåg hur jag satt på golvet hemma hos morbror Fredrik och tittade avundsjukt på hans oändliga skivsamling. Mest sånt som jag på den tiden inte förstod mig på men också på några plattor av Magnus Uggla. Senare, när jag bodde i Schweiz, var han given i cd-spelaren när jag festade med de andra svenska tjejerna. Vi skrålade i påhittade mikrofoner om huruvida vi skulle gå hem till dig eller mig eller var och en till sitt. Nu sitter jag framför datorn och lyssnar på "Kasta pärlor åt svin" och tänker inte på något särskilt faktiskt.

Snö och musik.

Bilfärd längs tomma landsvägar.
Snön rusar mot vindrutan och jag tror att det måste vara så det känns att åka genom rymden.
Snöflingorna är mina stjärnor och bilen mitt rymdskepp.
Det är svårt att se vägen och vad som händer längre fram, min blick fastnar om och om igen på snöflingorna som blir till vita streck i skenet från lyktorna.

Lördagen blev till söndag som blev till måndag. Är tröttare än på länge och känner hur varje aktivitet och engagemang är en ansträngning. Lite sjuk och ganska mycket trött är en irriterande kombination. Längtar till New York med en intensitet som just nu är bland det enda som känns riktigt härligt. Lördagkvällens taxifärd till Birger Jarlsgatan var rolig från början till slut, det var skönt att få skratta mycket och länge. En drink eller två och sedan en busstur med en ny bekantskap genom ett iskallt Stockholm. Vi har träffats tidigare men aldrig pratat mer än ytligt. Plötsligt befann vi oss på en buss. Förtroliga i skenet av alkoholens varma berusning pratade vi om livets överraskningar.

Vardag.
Klev in genom dörrarna strax före åtta i morse.
Lyssnade på den sedvanliga jazzen och fick veta att de som kan något om musik kallar den skivan vi lyssnade på för den bästa genom tiderna.
Hörde inte vad han sa att den hette.
"Vill du lyssna på den igen" frågade han så fort sista spåret slutat spela.
"Ok" svarade jag.
"Gillar du jazz" undrade han.
"Jag gör tydligen det nu" svarade jag.
Jag börjar lära mig att uppskatta såväl konstig, elektronisk musik som alla möjliga sorters jazz.
Som vanligt vet jag inte vad något heter, bara lyssnar och tycker.
Lyssnar och ackompanjerar min inre värld.
Vi jobbade hårt idag.
Så hårt att jag bjöd mina kollegor på choklad.
De blev både glada och gladare. Det gjorde mig glad.

Mmmmums.

Jag är här nu! Hos Frida. Vi bakar kakor... vin, tjejsnack, popmusik och mys.

Nu: taxifärd till lokal nära Stureplan.
Sedan: äsch..
Imorgon: jobba.

Party or not?

Godmorgon!!
Undrar om jag ska på födelsedagsfest ikväll? Igår var jag på en stel personalfest. Vi käkade iallafall taco och drack vin i några timmar, pratade och tittade på YouTube-klipp. Några gick vidare till de utvaldas delar av innerstaden, ställen med vakter och smala, förödmjukande rep i entrén. Jag åkte hem, ska till jobbet om tjugo minuter. I kväll blir det andra kakor bakade.

Aouch.

Kom hem igår efter en dag som började ganska trevligt men som under dagen utvecklades till något helt annat. Glad och positiv försökte jag hålla skenet uppe trots att en kollega var på tokdåligt humör och hade svårt att dölja det . Jag höll ut i det längsta men tappade sugen precis innan det var dags att gå hem. Då, plötsligt, kom allt över mig. Tjuriga och knäppa, omotiverade, barnsliga, virriga arbetskamrater. Representanter från huvudkontoret som drar undan mattan på dem med ambitioner. Inga resurser. Ingen kommunikation. Ovilja att samarbeta. Jag mitt i. Den man kan prata med, den man kan ösa ur sig allt skitsnack till, den man kan säga sanningen till utan att den förs vidare. Jag fick nog. För att inte börja böla av uppgivenhet sade jag snabbt hejdå och gick till tåget. Jag tror att min kollega fattade. Senare kom det ett sms som fick mig att känna mig lite bättre till mods. Hur orkar man i längden? Jag längtar efter att vara lite ledig, ha tid för mig själv, gå promenader med kameran och se världen genom linsen. Den blir genast så mycket vackrare då. Världen.

Läste vad Jonas skrivit på favoritbloggen "ett liv i exil" och konstaterar att jag känner igen mig i följande:

"Vilsenheten är en del av mig, den och rastlösheten man hittar i sökandet kommer alltid att vara en del av min person. Jag söker när jag står stilla och även i mina tryggaste stunder finns det spår av vilsenhet i allt jag gör."

Ska bara trassla mig igenom ett par snår till så är jag nog snart framme där Jonas befinner sig.

Träffade en ny bekantskap häromkvällen. Det är spännande med nya människor. Lära känna, jämföra sina egna värderingar med andras och diskutera varför. Ser fram emot att prata med en gammal vän i telefon. Lika spännande som att träffa en ny.

Salsa, yes?

En man slog sig ned bakom mig på tvärbanan mellan Alvik och Liljeholmen.
"Vilken fin hund du har" sade han i glipan mellan sätena. "Vad är det för ras?"
Jag tackade för komplimangen och svarade artigt att Linus är en boxer.
"Har vi träffats förut?" undrade han.
"Näe, det har vi inte" svarade jag med en suck.
"Joo" fortsatte han. "Jag tror att vi gick på samma salsakurs förra vintern."
"Jaså?" sade jag och tittade ointresserat åt ett annat håll.
"Det var någon annan, jag har inte gått på någon salsakurs och är inte intresserad av att lära mig heller" fortsatte jag.
"Joo, jag tror att du skulle gilla att dansa salsa, vill du kanske prova? Du kan följa med mig och dansa" sade den främmande mannen med ett leende och ögon som pratade om att dansa något helt annat än salsa.
"Nej, det skulle jag inte. Jag dansar inte salsa, jag dansar inte alls och absolut inte nykter, jag tycker att det är tråkigt och om jag skulle göra det någon gång så kommer det att bli när jag vill det och inte med dig."

Sjunga i duschen går bort.

Var på landet i helgen. 9.83 mil dit. En bit utanför Stockholm började vi se spår av den snö som föll under natten till lördagen. Ju närmare Fjärdhundra vi kom desto vitare blev omgivningarna. På Markusbo var det kallt. Jag var nära att förfrysa tårna där jag halkade omkring i gummistövlar och strumpbyxor. 9.83 mil hem. Jag sjunger alltid i bilen. Om vi åker långt hinner jag bli hes innan vi är framme. Favoritsånger i urval är "There´s a kind of hush" - Carpenters, "Take me by the hand" - Lisa Miskovsky, "Socker" - Kent och "The light in our soul" - Helena Paparizou. Få musikstycken låter min ljuva stämma komma till sin rätt likt "There´s a kind of hush".

Sov gott.

Söndag.

Upptäckte just att det har blivit november. Julen väntar på att få göra entré och sommaren är nu definitivt ett minne blott. Var på höstmiddag igår kväll. Åtta personer trängdes kring matbordet på Kungsholmen. Tända ljus, vin och en underbart mustig gryta innehållande smaker som dröjde sig kvar länge. Intensiva diskussioner om arbete och om när det är för sent att ändra inriktning på det man kallar karriär. Vad är kreativt arbete? Vi var inte helt överens om svaret. Han pratade om pengar och en intressant fritid, jag pratade om passion och självuppfyllelse.

Jag gillar söndagar. Låg kvar länge i sängen i morse. Har börjat läsa Jens Lapidus "Snabba Cash" och känner att den täpper till en lucka i den svenska litteraturen. Jag gillar det nakna formatet. Åt resterna av pizzan som låg kvar i kylen sedan i fredags, lite bakis men på ett strålande humör. Efter närmare tio år har jag börjat äta skinka på pizza igen. Vuxenpoäng på att ignorera när det knakar om animaliska pizzaingredienser?

Tog med mig Linus ut på en långpromenad över Södermalm.

Köpte en kaffe latte och gick hem till telefonen och datorn. Skvaller, intressanta konversationer, gratulationer och några överraskningar. Msn funkar nästan lika bra som att ringa, utom när man verkligen egentligen vill prata. När frågorna blir för många och svaren för få. Facebook har ersatt mitt ordinarie mailkonto. Man behöver inte längre ge någon sin mailadress, bara tala om att man finns på Facebook så är det klart. Ytliga värld.

Söta F fyller år och pappa har fått barn. Jag tror att det är hans tur nu. Jag har lärt mig att se större och försöker vara uppriktigt glad för hans skull. Det blev en liten Leon.

Tänkte lägga upp några bilder från helgen. Tyvärr kommer jag inte åt dem, de är sparade på en dator som varit upptagen större delen av dagen så jag återkommer med dem imorgon istället.

Gräv där du står. Mitt motto sedan länge. Jäklar i min lilla låda vad jag har grävt. Trettioårskris kallade en 36-årig man det igår. Men är det inte lite väl enkelt att paketera sitt liv och ens funderingar i en söt liten ask och ge den etiketten trettioårskris? Har jag grävt fram en trettioårskris? Då har jag misslyckats. Jag försökte nämligen gräva fram mig själv.