Människor och möten är det mest fascinerande som finns.
I kväll träffade jag en kille som jag först inte kunde placera.
Han upplyste mig om att jag tokdissat honom kvart i tre på krogen en lördag för inte så länge sedan. Då kom jag i håg honom. En stund senare hamnade vi intill varandra på restaurangen där vi befann oss i kväll och förde många och långa diskussioner. Vi pratade bland annat om vikten av att ha ett attraktivt utseende. Han är extremt tränad och använder enligt egen utsago stereoider för att hålla såväl kropp som humör på topp. För att det ger honom gott självförtroende. För att det gör honom till en man i sina egna ögon. Han sa att han inte kan förstå sina killkompisar som låter sina kroppar förfalla. Som sitter hemma i soffan och känner sig nöjda med att ha ölmage, tre barn och en flickvän som gillar att gå på krogen "och dansa".
Jag vill slå honom i huvudet med ölglaset som står på bordet framför oss. Jag vill bryta ner honom och skrika att han inte fattar någonting. Jag känner hur det väller fram känslor i mig som jag inte kan förklara. Långt inne i mig vill jag klappa honom på kinden och säga att han duger precis som han är. Sedan blir jag arg och provocerad igen. Sedan betalar vi och säger hejdå. Jag vill hem. Jag vill att E ska vara där när jag kommer hem. E som äter havregrynsgröt istället för stereoider. Han är inte där. Men när jag ringer till honom är han där. Närvarande. Och jag vill säga till honom att han är den finaste i världen. Jag säger det inte. Jag tror att han vet det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar