Tankar...

Man läser i tidningen och ser på tv om barn som försvinner. Några kidnappas av okända människor och några förs bort av den ena föräldern. Andra barn försvinner till Nangijala. Kvar lämnas en eller två föräldrar som är utom sig av saknad och sorg. De berättar om den otroliga kärlek en förälder känner för ett sitt barn och hur saknaden, och ibland också ovissheten, tär på dem. 

Man måste gå vidare, säger de, 

men smärtan upphör aldrig. 

Hur är det med de föräldrar som inte bryr sig om sina barn? Som skaffar ett, två eller många barn och sedan inte tar ansvar för dem. Som låter sina barn växa upp utan att undra hur de mår eller vad de gör. De som säger "jag tänker på dig", men som inte mäktar med att finnas till för sina barn. Varför ser vi aldrig dem i tidningen? De som berättar om hur det är att vara förälder till ett barn de aldrig brytt sig om att lära känna.

För barnen är det alltid detsamma. Oavsett om man blivit ofrivilligt bortförd eller övergiven. Saknaden och ovissheten tär på dem.

Också ett barn går vidare,

men smärtan upphör aldrig.