Någon läser min blogg.

På fest igår.

"Har du panikångest?"

Ja?

"Jag har hört det, av någon som läser din blogg."

Jaha? 

"Ja.. och alltså.. "

Det känns nästan lite skönt. Någon vet om det där jobbiga utan att jag behöver säga det irl. 

Jag är medveten om att mitt bloggande emellanåt är av ganska privat karaktär, men det får vara så. Jag har ett pockande behov av att skriva av mig och det är här jag lättar på trycket. När jag var liten var det pappersdagböcker. I viss mån skriver jag fortfarande på papper, det händer ju att jag vill vara ännu mer privat än här, men jag gillar möjligheten att kombinera det skrivna med bilder. 

Sedan, efter festen, drog jag till East. Antalet människor utan för entrérepet var fler än antalet barn i bollhavet på Ikea en söndagseftermiddag och jag fingrade på telefonen för att få hjälp av mina vänner som var inne i restaurangdelen. Det behövdes inte, vakten kände igen mig och visade in mig så där stureplansexklusivt. Det där sättet som känns så frustrerande när man inte känner vakten.

Skönt sensommarhäng avslutades med världens godaste halloumipita på Pascadeli och sedan taxi till sängen i Sumpan del Sol.

Jag säger som några andra bloggare:

kram på er.