Var på Scandic Malmen igår och upptäckte att det som för inte så länge sedan var ett äkta sunkhak nu förvandlats till ett skönt söderhäng, en hotellbar modell större med lilla hotellbaren som skön kontrast till stadens alla nyrenoverade klubbar. Trevligt att någon vågar satsa på en annan färg än vit 2009.
Jag var där för att se E spela med Tommie Sewón.
Tommie Sewón. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag träffade E. I takt med att releasen av "Sår i Solen" närmat sig har jag googlat och surfat på denne Tommie för att få någon slags bild av vad det var jag skulle få se igår kväll. Livemusik har en förmåga att tränga sig in i kroppen på ett sätt en cd aldrig kan göra. Jag stod i halvmörkret, en bit ifrån scenen. Såg dem, tog in musiken, betraktade publiken, kände värmen. En härlig stund. Efter spelningen stannade vi kvar och drack öl. Okända och kända människor som minglade.
Mitt i allt kom jag på mig själv. Jag glömde bort att vara rädd. Ingen panik, ingen rädsla för att inte passa in. Jag satt och stod och fanns, pratade och skrattade.
E presenterar mig för människor som jag tills alldeles nyligen endast känt till namnet. Jag har snart träffat dem alla. Vänner, kollegor, släkt och familj. Det är skönt att leva i nuet. Jag övar varje dag.
Det visade sig att Tommie Sewónen råkat bli förband till en annan artist.
Det är en annan historia.
Jag läser Tommies Twitter och tänker.
Tänker att det är något han funderar på. Han berättar saker med sin musik.
Releasefeber: repar, skriver presstext i tredje person,
prövar personlig stil på judiths secondhand - slår in mitt sår i ett snyggt paket
Sitter hemma vid köksbordet. Himlen över Sundbyberg är obarmhärtigt grå.
Äter en macka med ägg och kaviar. Dricker ett glas mjölk.
Tar in känslan. Jag har det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar