Det har gått några veckor nu, sedan han fick en nyckel till min lägenhet. Jag har såklart inte fått någon till honom. Jo, jag har fått flera stycken när jag tänker efter, men knappast några som leder till hans lägenhet. Faktum är att jag ännu inte varit hemma hos honom utan att han har varit där. Vet inte varför, men något säger mig att han bara inte tänkt på det. Det är något väldigt speciellt med den här mannen. Han är inte som någon jag träffat någonsin. Det gör att det ibland tar smärtsamt lång tid att förstå honom och det skulle ha varit enklare att missförstå eller helt enkelt strunta i allt. Det gick inte. Han är något annat. Jag hann vara singel ett tag. Efter det som var innan. Det som varade i en eveighet. Singellivet var bra lärorikt för mig. Jag har några riktigt fina minnen från det fria livet. Hade nog tänkt att stanna där, i singellivet, ett tag till. Ödet, eller kanske hjärtat, ville annorlunda. Jag vill att livet ska fortsätta att vara så där härligt som det är när man är singel. Känslan av att vara fri, fri att vara som man vill, göra vad man vill. Jag vet att det är viktigt för honom också. När jag tänker på vissa relationer, vänners eller släktingars, blir jag livrädd. Så många som glömmer bort varandra och istället pekar på regelbokens alla måsten. Men, kanske har jag blivit vuxen till sist, för när jag tänker efter behöver jag ju faktiskt inte vare sig göra eller leva som dom. Jag är jag. Det är nog det jag måste fatta nån gång. Och gilla det. Hela tiden. Vi ska fira påsk i helgen. Han och jag tillsammans med hans varma, härliga familj. När jag gick från jobbet idag kändes det som om jag knappt snuddade vid marken. Den här veckan har uteslutande bestått av hårt arbete, lite sömn, kass mat och noll tid för vänner och mig själv. Inte konstigt att ångesten kommer krypande. Att-göra-listan var till 99% avprickad. Det får räcka. Jag har gjort mitt allra, allra bästa. Lite beröm betydde allt. Jag skuttade fram i eftermiddagssolen. Hem till mig. Letade efter smutstvätt som skulle med ner till tvättstugan. Såg något jag inte kände igen, liksom i periferin. Jag lyfte blicken. En korg. Eller skål. Ny. Gul och fin. Ett kort. Glad påsk. Det var från honom. Han har varit här. I smyg. Och lämnat en present. Den fina skålen korgen vi såg i en inredningsbutik för länge sedan. Han har köpt den. Till mig. Underbara liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar