Allt du är.

Du andas ganska tyst jag tror du somnade till slut. 

Tårar gör en sömnig. Inte sant? 

Både du och alla ljusen i mitt rum har brunnit ut. 

De slockna när de brann som mest och du gjorde likadant. 

Du ligger i min säng med täcket draget över hakan 

som du gjort så många baktunga dar. 

Bland välbekanta dofter mellan välbekanta lakan 

som ifall vi nånsin hade vart ett par. 

Och här ligger jag på golvet på en obäddad madrass 

och ute dansar stjärnorna på taken. 

Nyss var luften fuktigt het. Nu är det kall och vass 

och du sover. Jag är obönhörligt vaken. 

Och den filt som jag har över mig känns rättvist kort och tunn när jag tänker på de ord jag hörde komma ur min mun. 

Att jag älskar dina ögon och jag älskar din röst. 

Jag älskar dina nästan obefintliga bröst. 

Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr. 

I T-shirt och trosor och knullrufsfrisyr. 

Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet, 

din självdestruktiva generositet, 

ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil 

och jag älskar din ”Ung och singel tjej i storstan”-stil. 

Att du slänger dig med talesätt och kända citat. 

Att Cola-light och popcorn är din favvo dryck och mat 

och att du svarar på nåt annat när jag frågar hur du mår. 

Jag älskar att du skrattar när du går. 

Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig 

jag bara älskar allt du är… men inte dig. 

Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så. 

Som vanligt blev jag glad för att du kom. 

Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på 

men du sa; ”Det är nåt jag vill prata om.” 

”Det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt. 

Och jag vet inte riktigt vad det är. 

Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt 

men jag börjar nästan tro att jag är kär. 

Och jag vet att det är helt ur fas med allt det vi bestämt 

om oberoende och distans. 

Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt 

men tror du inte att vi har en chans?” 

Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar. 

Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar. 

Att jag älskar när du kommer och vi försover oss med flit. 

Jag älskar att din hud är så onaturligt vit. 

Och jag älskar varje gång du tvingat med mig ut på stan 

och varje misslyckat försök du gjort att bli vegetarian. 

Och ditt eviga tjat om hur kul det är med rave. 

Jag älskar när vi leker PJ Harvey och Nick Cave. 

Att du alltid ska stampa i varenda vattenpöl 

och att du fyllnar till rejält på bara fyra mellanöl.

Jag älskar dina omöjliga lysande idéer, 

att du gråter när vi bakisglor på Disney-matinéer. 

Jag älskar till och med din göteborgska dialekt. 

Jag fattar väl att det hade vart perfekt 

så kan du fatta hur puckat det känns att säga nej, 

att bara älska allt du är men inte dig. 

Det gick inte att hindra. Det var som en vulkan. 

Du spändes du darrade och brast. 

Som en skadeskjuten varg eller en döende svan 

högg du tag i mig och höll dig fast.

Du föll ner på knä, du hävde dig upp på tå. 

Du skrek nåt som inte gick att höra. 

Med en drunknandes förtvivlan vägrade du att lyssna på allt jag ville viska i ditt öra just då. 

Jag älskar när du rör mig. Och när du är här. 

Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär. 

Jag önskar mer än nånting att det fanns alternativ 

till detta bittra, torra, trötta slöseri med liv. 

Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört, 

att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört. 

För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig. 

Jag bara älskar allt du är, 

jag älskar allt du gör, 

jag älskar allt du är… 

…men inte dig.

-Loke