jag vs hjärnan

Träffade en gammal kollega på lunchen igår. 

Helena, en trygg, varm kvinna med ett leende som aldrig verkar vilja försvinna.

Jag kom gående med en påse från Mc Donalds när jag såg henne. Min första instinkt var att som vanligt hasta vidare, vifta med påsen och säga något tokroligt om hur stressigt det kan vara en fredag, skicka iväg några ha-det-bra och kul att se dig och sedan gå ut o solen och äta min hamburgare i lugn och ro. Mot säker mark. Tanken motades raskt bort av mitt medvetna intellekt och jag tittade upp, hälsade och stannade för att småprata. 

Så där som folk gör. 

Pulsen ökade. 

Små svettdroppar letade sig fram längs ryggen, i pannan och på näsan. 

Kinderna hettade intensivt och färgen i mitt ansikte gick från vinterblek till mörkt röd. 

En molande klump växte sig allt större i mitt bröst och den mest primitiva delen av min hjärna skrek agressivt. 

Fly.

Spring iväg.  

"Hej". sa jag. 

Hon pratade på om ditt och datt medan jag försökte koncentrera mig på att höra vad hon sa. 

Lugn, det är ju bara Helena, försökte jag i mitt inre. Andas, visualisera en fyrkant och följ linjen. Ignorera det envisa hjärtbankandet. Stå ut och invänta frid.

Det kom tillbaka. Lugnet. 

Efter ett par minuter stod jag där och pratade om ditt och datt. 

Så där som folk gör.