jag gillar det här.

Hon är en härlig dam, Dolly. Jag gillar henne som fan.

Själv och glad!

Eftermiddag en helt vanlig dag. Tog vespan till Ica Maxi och handlade en bautastor papperspåse med mat som jag sedan balanserade hem mellan knäna alldeles olagligt och med överhängande risk för att ramla. Fett och protein i långa banor, allt för den stundande badsäsongen. När jag oroade mig för att promenera omkring i bikini med E i Grekland sa bästis F så där rakt på sak som bara hon kan "..det är ju lite sent att börja träna nu, du kanske kan gå och sola några gånger?". Hemma igen langade jag in en tvätt i tvättstugan, gick till den lokala floristen och spanade på potentiella balkongblommor. Vad är nu nästa projekt, träna eller åka och lämna kameran på service? Jag tror jag vet svaret. I kväll blir det picknick med bästis F på Huvudstafältet där vi ska titta på våra vänners korpfotbollspremiär, "Ingen Seger Utan Neger" heter laget...

kulört 40°

inte utbränd men trött

06:50, lördagmorgon.

Vaknade i sängen med kläderna på.

Det är mycket nu. Jag och en fantastisk kollega konstaterade på vägen hem från jobbet igår att vår lediga tid just nu uteslutande används till att återhämta sig från arbetet. Det kanske är så för det mesta och för de flesta, men just nu orkar jag inte med så mycket annat än jobb och de allra mest inarbetade relationerna. Jag tycker mig se detta fenomen mellan raderna på flera håll, det är svårt att vara en närvarande flickvän, pojkvän, förälder, väninna, kompis, kollega eller vad det än må vara, när arbetet äter upp ens tillvaro. Jag ser sms:en ramla in, förstår att de vänner som jag inte bemödar mig att svara kommer att försvinna om jag inte gör något drastiskt åt vår ensidiga kommunikation. Hur svårt kan det vara att skicka ett sms, undrar du? Eller bara lyfta luren och slå en signal? Ring, berätta att det är tufft just nu. "Du skulle ha sagt nåt, jag hade förstått", skulle du säga när det redan var för sent. Men, jag orkar inte. Jag är så trött.

07:12, jag inser just att det är tisdagmorgon.

jag och några få

prosit!

just nu

ensam hemma

bläddrar i en gammal amelia

äter hallonsmoothie ur en stor tekopp

njuter av tystnaden

vad gör du?

redo för giftermål?

E är på svensexa med sin blivande svåger. 

Jag är bjuden på bröllopet och har blivit tillfrågad 

om jag vill gå på möhippan. 

För inte så länge sedan var vi "inte redo att göra pargrejer".

Häromkvällen, på Malmen, fick vi en inbjudan till Es vänner. Parmiddag. 

Jösses. Det går fort nu. 

Trettioettårskris.

Åååh, varför är livet så kort?? Jag har tusen drömmar!

Jag vill jobba med något annat än det jag gör idag.

Jag vill resa, upptäcka och nyfiket snoka runt i andra människors hemländer.

Jag vill fotografera mer.

Jag vill tjäna lagom mycket pengar.

Jag vill flytta ifrån Sverige på hösten och vintern.

Jag vill ha egna barn.

Jag vill bo någonstans där man kan ha fest i trädgården, dricka vin och beundra de kulörta lyktorna i träden. 

vi drömmer alla om olika saker i livet

Nästan som på hotell.

Kattvakt. Sigrid är en egensinnig liten kattlady jag bor med ett par dagar. Jag flyttade in efter jobbet igår och packar väskan i morgon bitti. Även om vår relation är lite ansträngd emellanåt har vi hittat varandra efter många års vänskap. Det var en särskilt en sak som jag skulle göra min vistelse här i Solna extra lyxig. Något som för andra är en sjävklar ägodel. Sigrid har en TV. Ni vet SVT, TV3, 4:an och Kanal5. Jag hällde upp ett stort glas med blåbärssoppa, slängde mig i soffan och började förväntansfullt att zappa mellan kanalerna. Fram och tillbaka, upppåt och nedåt. My god. Är detta vad ni andra sysslar med på kvällarna? Det började trevligt med lite Anna Skipper och Uppdrag Granskning följt av en muffinsbakande Leila. Men sen, när jag tittat en halvtimme eller så slog det mig; jag gillar inte att titta på tv längre. Jag älskar att gå på bio och jag gillar att läsa nyheter på nätet, men TV.... näe. Jag är avprogrammerad.

Lyssna:

Chan Marshall aka Cat Power, how I love her.

(om du inte vill se det franska pratet, spola fram bandet till 1.07)

You spin my head right round, right round.

Var på Scandic Malmen igår och upptäckte att det som för inte så länge sedan var ett äkta sunkhak nu förvandlats till ett skönt söderhäng, en hotellbar modell större med lilla hotellbaren som skön kontrast till stadens alla nyrenoverade klubbar. Trevligt att någon vågar satsa på en annan färg än vit 2009. 

Jag var där för att se E spela med Tommie Sewón. 

Tommie Sewón. Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag träffade E. I takt med att releasen av "Sår i Solen" närmat sig har jag googlat och surfat på denne Tommie för att få någon slags bild av vad det var jag skulle få se igår kväll. Livemusik har en förmåga att tränga sig in i kroppen på ett sätt en cd aldrig kan göra. Jag stod i halvmörkret, en bit ifrån scenen. Såg dem, tog in musiken, betraktade publiken, kände värmen. En härlig stund. Efter spelningen stannade vi kvar och drack öl. Okända och kända människor som minglade. 

Mitt i allt kom jag på mig själv. Jag glömde bort att vara rädd. Ingen panik, ingen rädsla för att inte passa in. Jag satt och stod och fanns, pratade och skrattade. 

E presenterar mig för människor som jag tills alldeles nyligen endast känt till namnet. Jag har snart träffat dem alla. Vänner, kollegor, släkt och familj. Det är skönt att leva i nuet. Jag övar varje dag. 

Det visade sig att Tommie Sewónen råkat bli förband till en annan artist. 

Flo Rida.

Det är en annan historia. 

Jag läser Tommies Twitter och tänker. 

Tänker att det är något han funderar på. Han berättar saker med sin musik. 

Releasefeber: repar, skriver presstext i tredje person, 

prövar personlig stil på judiths secondhand - slår in mitt sår i ett snyggt paket

Twitter 4:43 PM Apr 16th 

 

Sitter hemma vid köksbordet. Himlen över Sundbyberg är obarmhärtigt grå. 

Äter en macka med ägg och kaviar. Dricker ett glas mjölk. 

Tar in känslan. Jag har det bra.

love is in the air.

-vet inte hur det är med dig, 

men vårkänslorna liksom bubblar i mig just nu. 

En vecka i april.

Medan Frida med vänner var på Grimsta IP och såg Gnaget besegra Brommapojkarna lånade jag vår numera gemensamma vän Daniel och gick på långpromenad i blåsigt solsken. Denna söndag känns som en skön avslutning på en vecka som seglat upp som en otroligt härlig vecka på det sociala planet. Jag har inte jobbat lika mycket som vanligt och istället ersatt timmarna i butiken med underbar vänskap. 

tie a yellow ribbon round the ole oak tree

Påsken med E avslutades på Pizza Hut. Vi drack mellis och Cola, åt pizza ur samma form och trasslade runt i våra filosofiska diskussioner om livet. Vi konstaterade att det gått bra så här långt. Jag iakttog och studerade de sociala koderna, familjetraditionerna och viktiga så-här-gör-man-i-vår-familj-rutinerna. Små subtila prylar. Det är skönt att ha familjeintroducerandet avklarat. Det finns plötsligt ett "vi". Han och jag, hon och han.

e släcker en av eldarna

Tro det eller ej, men kvalitetstid kan också vara att hänga med sin bästis i ett köpcentrum. Vi gjorde det. Sedan drack vi öl och åt köttbullar, potatismos och lingon på lokala puben. Skvaller och öl fick oss tillbaka på rätt spår efter alltför mycket jobb och cocooning den sista tiden.

Ett bra möte med kollegor mynnade i torsdags ut i en otroligt trevlig kväll med min manliga vän. Vi lekte leken "vem skulle du ligga med om du var tvungen att välja en politiker, en skådespelare osv." Han skulle ligga med Scarlett Johansson och Filippa Reinfeldt. Jag valde Benicio del Toro och Barrack Obama. 

afterworkvin i dubbel bemärkelse

Plötsligt var arbetsveckan förbi och det var fredag. Jag mötte E på gatan och vi åkte bussen till Solna där vi åt indiskt på Nirvana. Liksom förra gången jag var där fick jag visa legitimation när jag beställde öl. Komiskt. När jag var där med E och min mamma har jag en känsla av att servitören trodde att de var mina föräldrar. 

Igår. Vilken underbar dag. Efter att jag beslutat mig för att släppa in lite tjo och tjim, that is.

Öl på Skytteholms fotbollsläktare med vänner i den nedåtgående solen. Sedan tacomiddag med vin, vänner, en  pytteliten hund och musik hemma hos mig. Det var så där trevligt och roligt som jag önskade mig häromkvällen. Tjejigt och fnissigt. Kvällen avslutades med öl och skönt häng på puben. 

Nu, av helgen finns endast timmar kvar. 

Jag sitter och tittar på spikmattan. Kanske. 

Nästa gång jag måste svara på vilken kändis jag skulle ligga med om jag var tvungen tänker jag också svara Scarlett Johansson. 

mera ståpäls

Hänger vid köksbordet och dammsuger YouTube.

Shit, det finns en del ståpäls att hämta hem.

Shaheen är inte som de flesta tolvåringar.

Allt du är.

Du andas ganska tyst jag tror du somnade till slut. 

Tårar gör en sömnig. Inte sant? 

Både du och alla ljusen i mitt rum har brunnit ut. 

De slockna när de brann som mest och du gjorde likadant. 

Du ligger i min säng med täcket draget över hakan 

som du gjort så många baktunga dar. 

Bland välbekanta dofter mellan välbekanta lakan 

som ifall vi nånsin hade vart ett par. 

Och här ligger jag på golvet på en obäddad madrass 

och ute dansar stjärnorna på taken. 

Nyss var luften fuktigt het. Nu är det kall och vass 

och du sover. Jag är obönhörligt vaken. 

Och den filt som jag har över mig känns rättvist kort och tunn när jag tänker på de ord jag hörde komma ur min mun. 

Att jag älskar dina ögon och jag älskar din röst. 

Jag älskar dina nästan obefintliga bröst. 

Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr. 

I T-shirt och trosor och knullrufsfrisyr. 

Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet, 

din självdestruktiva generositet, 

ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil 

och jag älskar din ”Ung och singel tjej i storstan”-stil. 

Att du slänger dig med talesätt och kända citat. 

Att Cola-light och popcorn är din favvo dryck och mat 

och att du svarar på nåt annat när jag frågar hur du mår. 

Jag älskar att du skrattar när du går. 

Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig 

jag bara älskar allt du är… men inte dig. 

Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så. 

Som vanligt blev jag glad för att du kom. 

Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på 

men du sa; ”Det är nåt jag vill prata om.” 

”Det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt. 

Och jag vet inte riktigt vad det är. 

Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt 

men jag börjar nästan tro att jag är kär. 

Och jag vet att det är helt ur fas med allt det vi bestämt 

om oberoende och distans. 

Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt 

men tror du inte att vi har en chans?” 

Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar. 

Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar. 

Att jag älskar när du kommer och vi försover oss med flit. 

Jag älskar att din hud är så onaturligt vit. 

Och jag älskar varje gång du tvingat med mig ut på stan 

och varje misslyckat försök du gjort att bli vegetarian. 

Och ditt eviga tjat om hur kul det är med rave. 

Jag älskar när vi leker PJ Harvey och Nick Cave. 

Att du alltid ska stampa i varenda vattenpöl 

och att du fyllnar till rejält på bara fyra mellanöl.

Jag älskar dina omöjliga lysande idéer, 

att du gråter när vi bakisglor på Disney-matinéer. 

Jag älskar till och med din göteborgska dialekt. 

Jag fattar väl att det hade vart perfekt 

så kan du fatta hur puckat det känns att säga nej, 

att bara älska allt du är men inte dig. 

Det gick inte att hindra. Det var som en vulkan. 

Du spändes du darrade och brast. 

Som en skadeskjuten varg eller en döende svan 

högg du tag i mig och höll dig fast.

Du föll ner på knä, du hävde dig upp på tå. 

Du skrek nåt som inte gick att höra. 

Med en drunknandes förtvivlan vägrade du att lyssna på allt jag ville viska i ditt öra just då. 

Jag älskar när du rör mig. Och när du är här. 

Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär. 

Jag önskar mer än nånting att det fanns alternativ 

till detta bittra, torra, trötta slöseri med liv. 

Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört, 

att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört. 

För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig. 

Jag bara älskar allt du är, 

jag älskar allt du gör, 

jag älskar allt du är… 

…men inte dig.

-Loke

Susan Boyle, you can go back to the village...

...with your head held high,

it´s three yeses.

Mina vänner berättade om gåshud och ståpäls. Jag undrade vad som fått dem så ur balans. Att inte ha någon TV gör att jag missar alla talangprogram, dokusåpor och realityshower. Jag gör som 20 miljoner andra, jag kollar in klippet på nätet i efterhand. 

Susan Boyle, mina vänner.

fast i tänket.

Lördag. Vaknade tidigt efter att inte kunnat somna igår kväll. E verkade sova tungt. Jag låg och tittade i taket. Tänkte. Väntade. Funderade. Sedan, en lång skön frukost. Kärlek. Promenad och tysta tillsammans. Vi invigde vespasäsongen med att ta på oss hjälmarna, tanka fullt och pumpa däcken. Jag lämnade honom i solen på Dalagatan. Jag är en tänkare idag. Vet inte varför, det kom över mig i natt när jag låg där och väntade på att somna. Alla tankar går långsamt genom hjärnan, signalsubstanser som klibbigt klistrar sig fast och tvingar mig att analysera. 

Äsch. Nu är det ju lördag. Då ska det vara trevligt. Så, bort med tänk-tramsandet. In i tjo och tjimmandet. 

 

på odenplan snöade det, nya vantar inhandlades raskt på åhléns

jag och min manliga vän

Vi blev vänner så fort vi träffades. Han säger att han hade en crush på mig, men jag vet inte. Det känns som om vi känt varandra i evigheter. Ett tag var han min chef, nu är vi kollegor, men mest vänner. Han är intressant, intelligent, rolig, har bra musiksmak och sinne för detaljer. Efter jobbmötet idag gick vi till Pressklubben och drack belgiskt öl. Sedan tapas på Caliente och efterrätt på Peppar. Det var en skön kväll. Verkligt trevlig. E är på herrklubb. I morgon är det vår tur att leka. 

tjejkväll

På lördag ska vi kanske äta fajitas och dricka vin, lyssna på Spotify, You-Tube:a, prata strunt och oroa oss över sommarens bikinipremiär. 

Kanske.

Hoppas.

Underbara vänner.

jag och han

Vi satt vid köksbordet och pratade. Funderade gemensamt. Undrade varför det är så svårt att kasta sig ut i det okända. Han är orolig för hur det ska bli, jag är rädd för att ta steget. Jag tänkte för mig själv att vi kanske inte är någon vidare kombination. Men det är precis vad vi är.

Jag kommer ihåg när det var lite mer så här:

Det var inte så länge sen.

tack vare en kille som hette jesus?

Vi tog tåget till landet. Det blev en sån där helg man vill skriva hem om. 

Människorna var varma och inbjudande, generösa med sig själva. Genuina. 

Maten var hemlagad. Soppa på nyplockade nässlor från granngården. 

Äggmålning med vattenfärger och för spretiga penslar. 

Bob Marley, jazz och Daniel Lemma på stereon. 

En sextonåring övade på sin gitarr. Sjöng. 

Barnet var underhållande och nyfiket. 

Varför sover ni i samma säng när det finns två? 

Vi sa som det var, att det var mysigare. 

Vi drack kaffe i solen. Pratade. Som vuxna. 

Vi gick armkrok mellan åkrarna. Det var så härligt svenskt. 

Över utbrunnen påskeld grillade vi marshmallows och tittade på stjärnorna.

I skogen kände vi oss långt från Stockholm.  

Molgan och Silverfisken

Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig läsa och skriva. 2005 började jag blogga. Den här bloggen dagboken fortsätter någonstans i början av ett nytt kapitel i livet. 

Inte riktigt lika länge, men ett bra tag, har jag följt en annan blogg. Min favorit. Om jag hade en storebror skulle jag vilja att han var som Jonas. Silverfisken. Han skulle nog inte välja mig till lillasyster, men ändå. Jag gillar ganska mycket med den där killen. Inte på ett vill-ha-chans-sätt, utan mer på ett se-upp-till-någon-som-är-bra-på-allt-man-själv-vill-kunna-sätt. 

Jag har snott ett YouTube-klipp på hans blogg, f´låt brushan.

my heart is on fire

glad påsk, vänner

he doesn't look a thing like jesus

offentligt otrogen

Någonstans efter Västra Skogen kliver en man i fyrtioårsåldern på tåget och sätter sig en bit framför mig. Han ringer två samtal.

-Hej det är jag. Du, jag kan nog inte komma i kväll. Hur gärna jag än vill så fixar jag inte det. Jag hinner inte. Finns inte en chans. Alltså, jag sitter fast på tåget. Det är störningar i trafiken. Var jag är? I Södertälje centrum. Jag älskar dig. Vi hörs senare. Puss, hejdå.

-Hej. Jag är där snart. Fan, jag pallar inte det här längre. Jag måste berätta. Jag fixar inte att ljuga längre. Jag älskar dig så jävla mycket. Vi ses snart. Kram, ja jag älskar dig. Puss, hejdå.

What?

påskfakir

Inledde påsken med att för andra gången testa den nyinköpta spikmattan. Förra gången gjorde det så ont att jag gav upp efter 5-7 minuter. E provade och sa att det var just efter de där första smärtsamma minuterna som det andliga inträffade. Det högre tillståndet. Whatever. Jag placerade högtidligt mattan i sängen igår kväll. Lade mig på den och försökte andas djupa andetag. Det gjorde ont. Varenda en av de där 6000 jäkla plastspikarna stack med en irriterande envishet in i mina fettansamlingar på ryggen. Andades och låtsades att jag var en fakir. Tänkte på yoga och meditation. Det gjorde så jävla ont. Smärtan pulserade genom kroppen så våldsamt att det kändes som att kroppen fysiskt rörde sig i någon sorts vågliknande rörelse. Efter jag vet inte hur länge vaknade jag. Jag hade alltså somnat. Det stod i informationsbroschyren att man kunde göra det. Jag vaknade av att min perforerade rygg brann. Fortfarande kvar på den där indiska helbrägdagöraren. Jag rullade av och kastade ner mattan på golvet. Lade mig på sidan och somnade om.  

glad påsk

Det har gått några veckor nu, sedan han fick en nyckel till min lägenhet. Jag har såklart inte fått någon till honom. Jo, jag har fått flera stycken när jag tänker efter, men knappast några som leder till hans lägenhet. Faktum är att jag ännu inte varit hemma hos honom utan att han har varit där. Vet inte varför, men något säger mig att han bara inte tänkt på det. Det är något väldigt speciellt med den här mannen. Han är inte som någon jag träffat någonsin. Det gör att det ibland tar smärtsamt lång tid att förstå honom och det skulle ha varit enklare att missförstå eller helt enkelt strunta i allt. Det gick inte. Han är något annat. Jag hann vara singel ett tag. Efter det som var innan. Det som varade i en eveighet. Singellivet var bra lärorikt för mig. Jag har några riktigt fina minnen från det fria livet. Hade nog tänkt att stanna där, i singellivet, ett tag till. Ödet, eller kanske hjärtat, ville annorlunda. Jag vill att livet ska fortsätta att vara så där härligt som det är när man är singel. Känslan av att vara fri, fri att vara som man vill, göra vad man vill. Jag vet att det är viktigt för honom också. När jag tänker på vissa relationer, vänners eller släktingars, blir jag livrädd. Så många som glömmer bort varandra och istället pekar på regelbokens alla måsten. Men, kanske har jag blivit vuxen till sist, för när jag tänker efter behöver jag ju faktiskt inte vare sig göra eller leva som dom. Jag är jag. Det är nog det jag måste fatta nån gång. Och gilla det. Hela tiden. Vi ska fira påsk i helgen. Han och jag tillsammans med hans varma, härliga familj. När jag gick från jobbet idag kändes det som om jag knappt snuddade vid marken. Den här veckan har uteslutande bestått av hårt arbete, lite sömn, kass mat och noll tid för vänner och mig själv. Inte konstigt att ångesten kommer krypande. Att-göra-listan var till 99% avprickad. Det får räcka. Jag har gjort mitt allra, allra bästa. Lite beröm betydde allt. Jag skuttade fram i eftermiddagssolen. Hem till mig. Letade efter smutstvätt som skulle med ner till tvättstugan. Såg något jag inte kände igen, liksom i periferin. Jag lyfte blicken. En korg. Eller skål. Ny. Gul och fin. Ett kort. Glad påsk. Det var från honom. Han har varit här. I smyg. Och lämnat en present. Den fina skålen korgen vi såg i en inredningsbutik för länge sedan. Han har köpt den. Till mig. Underbara liv.

Så vansinnigt otäckt.

Läste i en av skräptidningarna häromdagen, eller om det kanske var igår.

I slutet av mars. Sandra 8 år skuttade fram, glad och så där härligt naturlig som barn mest är i den åldern. På väg till en vän för att leka. Iklädd en rosa Hello Kitty-tröja. En övervakningkamera fångade henne på bild. Minuter senare försvann hon. 

Nu. Återfunnen. Död, ihopvikt och kränkt. I en resväska på botten av en tjärn. 

Måtte människan bli civiliserad en dag. 

En perrong är en perrong.

Jösses. Tänk vad många perronger man har stått på i sitt liv. 

En solig perrong i Schweiz. Snöklädda alper i fjärran.

Kvav luft på en perrong i London, irrande turister och pakistanier med svarta skinnjackor.

Evig väntan på en perrong i en svensk småstad. Människor som talar om vädret och finanskris.

Kissnödig i blommig klänning på en perrong i Köpenhamn, betraktande och konstaterande.

Förväntansfull på en perrong i Stockholm. Arlanda Express mot äventyret.

Snart, en perrong i underjorden. Blå linjen. 

En vanlig dag, på väg jobbet.

Man utan hem. Ofta på en perrong. I väntan på ett värdigare liv.

jag, jag, jag

Jag har inte någon TV. Jag vet ingenting alls om Robinson eller Idol. Jag känner några som jobbar på tv och några som jobbar på radion. Ibland får jag veta hemliga grejor om folk jag läst om i skräptidningarna. Ännu mindre vet jag om tv-serier. Jag har följt ett fåtal serier i mitt vuxna liv. Nikolaj og Julie gillade jag mest. Och Family Guy. Just nu gillar jag Mia & Klara, de avsnitten har jag kollat in på nätet. Jag är den tråkiga typen som somnar när man tittar på dvd. Nästan jämt. Jag älskar att gå på bio men minns inte alltid i efterhand vad filmerna handlade om. Jag har inte något körkort, men älskar att åka bil. Ännu mer gillar jag att åka vespa. Helst på semestern. Med böcker är det som med filmer. Jag lever mig in i handlingen och identifierar mig med berättelsens karaktärer. Gråter och skrattar. Jag skulle vilja lägga nytt golv i mitt kök, afrikanskt klinkergolv. Till Marrakesh vill jag resa. Pruta och dricka te i en basar, doftande av främmande kryddor. 

och, så gillar jag blommor

Vem är du? 

En vanlig dag i april.

Vaknade.

Låg kvar länge och låtsades att det var söndag och att jag skulle gå ut och sitta på en bänk i solen.

Åt frukost med E. 

Gröt med hackad mandel, rivet äpple, kanel och mjölk. Skinkmackor och te.

Buss, byte till tunnelbana, byta linje och sedan en sista busstur. 

Ont i magen av stress.

På lunchen sa en kollega att jag är världens bästa. Det gjorde så bra att magontet försvann.

Solen sken, det var varmt och lunchrasten blev en oas runt hörnet, långt bort från verkligheten.

Oändlig att-göra-lista.

Timmarna susade förbi. Lite för fort. 

Skönt eftersnack.

Omväg för mitt sprittande hjärtas skull. Lämnade en oansenlig present på ett dörrhandtag.

Bussen hem.

Sedvanligt prat med bästa vän. Jaså? Jaha! Shit! och Nääe!

Hem, boka tid i tvättstugan, dricka te.

Sova.

Drömma om Grekland.

Vakna och låtsas att det är söndag.

jag längtar till grekland

OMG

Jag ska åka till Grekland.

Med världens finaste kille.

snart, alldeles snart.

nakenchock

det är nära mellan husen där jag bor. 

min granne mitt emot går just omkring naken och torkar sig här och där med en handduk.

this is the life

lördagsläge

jag har en ledig lördag. underbara dag.

först: en enorm odiskad disk, en och annan obetald räkning att styra upp och tvätt att sortera.

sen: ut i solen, hem till min vän, umgås och njuta av livet.

jag vs hjärnan

Träffade en gammal kollega på lunchen igår. 

Helena, en trygg, varm kvinna med ett leende som aldrig verkar vilja försvinna.

Jag kom gående med en påse från Mc Donalds när jag såg henne. Min första instinkt var att som vanligt hasta vidare, vifta med påsen och säga något tokroligt om hur stressigt det kan vara en fredag, skicka iväg några ha-det-bra och kul att se dig och sedan gå ut o solen och äta min hamburgare i lugn och ro. Mot säker mark. Tanken motades raskt bort av mitt medvetna intellekt och jag tittade upp, hälsade och stannade för att småprata. 

Så där som folk gör. 

Pulsen ökade. 

Små svettdroppar letade sig fram längs ryggen, i pannan och på näsan. 

Kinderna hettade intensivt och färgen i mitt ansikte gick från vinterblek till mörkt röd. 

En molande klump växte sig allt större i mitt bröst och den mest primitiva delen av min hjärna skrek agressivt. 

Fly.

Spring iväg.  

"Hej". sa jag. 

Hon pratade på om ditt och datt medan jag försökte koncentrera mig på att höra vad hon sa. 

Lugn, det är ju bara Helena, försökte jag i mitt inre. Andas, visualisera en fyrkant och följ linjen. Ignorera det envisa hjärtbankandet. Stå ut och invänta frid.

Det kom tillbaka. Lugnet. 

Efter ett par minuter stod jag där och pratade om ditt och datt. 

Så där som folk gör.

lycka

lycka är ibland att vakna alldeles intill en varm kropp och i hemlighet betrakta den man tycker allra mest om.

ibland är det att äta frukost i ett soligt kök.

ibland bara att titta på sin mammas vackra krukväxter.

en tallrik gröt i ett soligt kök

en blomma i mammas fönster