Träning, tuttar och Tim.

Men vilken dag!

Sol sken och stora snöflingor föll från den envist blå himlen. Jag sprang till träningen, som vanligt i sista sekunden eftersom jag sölar allt jag kan för att slippa gå dit och dra på mig ännu mer träningsvärk. Det har gjort fruktansvärt ont att börja träna. Jag visste väl att jag var otränad som få, men att det var så här illa, det hade jag inte räknat med. Träningsvärken sitter i så länge att det till sist börjar bli pinsamt att skylla på träningen. Men, värkande rumpmuskler, diskbråck och stukad handled är inget mot hur gött det är när träningspasset är avklarat och jag får en klapp på axeln av killen som tagit sig an mig i egenskap av personlig tränare. Jag tittar avundsjukt på de andra tjejerna som flyger fram på löpband, trapp-och crosstrainermaskiner, för att inte tala om hur avundsjuk jag är på tjejerna som försvinner in i lokalens olika salar för att gå på klasser i zumba, piloxing eller bodypump. Det är de där tjejerna som inte behöver bada i vassen på somrarna. Nej, dessa fantastiskt svarvade kvinnor i färgglada toppar och tights som avslöjar minsta celluit, dom är liksom utvalda och speciella på ett sätt jag inte tror att det är möjligt för mig att vara. Jag känner mig oerhört vanlig och dödlig när jag står framför spegeln och stönar efter 3 x 12 utfall. Min hud är blek där den inte är ångande röd och mina kläder må var nya men sitter löst och hängigt för att dölja gäddhäng och valkar som ännu inte är redo att exponeras.

Men, det sköna är att jag inte blir ledsen av att vara där bland alla superkvinnor (jag misstänker att det finns fler "vanliga, dödliga" där på gymmet, men dem har jag inte lagt märke till) istället ser jag det som en utmaning att fortsätta sträva efter att nå mina mål. Min pt säger att jag kommer att se resultat om jag fortsätter att träna och att äta regelbundet. Han nästan lovar det. Det enda jag måste göra är att inte ge upp. Och det är ganska svårt, ärligt talat. Det är klart att det är roligt nu, efter två veckor, men sen när alla nyårslöftes-kom-i-form-inför-sommaren-människor lämnat gymmet och jag står där ensam på löpbandet en förmiddag i april, hur tuff kommer jag att känna mig då?

Kommer jag att fixa att göra träningen till en livsstil?

Efter träningen tänkte jag gå hem och äta lunch. På vägen stannade jag till vid thaimassagestället på Esplanaden. Väldigt bra infall skulle det visa sig. Jag fick en ultra-lyx-massage av en Tim, en tjej utbildad vid Wat Po i Bangkok. Istället för de 60 minuter jag betalat för fortsatte hon i över två timmar och engagerade sig i varenda muskel jag har på min kropp. Inklusive brösten. Plötsligt sa hon "nu är det bara en sak kvar." Denna en-sak-kvar var brösten. Om du gör så här, sa hon medan hon knådade och skakade och fixade med mina boobs, så kommer de aldrig att hänga. Och, sa hon, om du lär din pojkvän hur han ska göra så kommer kärleken att bestå. Efteråt drack vi te och åt bananer ute vid skyltfönstret och pratade om livet i Sverige och Thailand. Det var en fin stund.