Det man läser i tidningar och det man vågar prata om i verkliga livet är ganska olika grejer.

Jag läser allt jag kommer över om ångest och nedstämdhet.

Överallt står det samma sak, det är en av vår tids vanligaste åkommor.

Hur många känner du?

Panikångest, depression, ångest, varför vågar ingen säga hur de mår, egentligen?

Man smyger på sin blogg och säger sanningar till en tyst vägg av läsare som man i de flesta fall inte vet vilka de är (om man ens har några läsare),

men det är näst intill omöjligt för folk att säga till sina familjer och vänner att de känner sig ledsna och nedstämda, att de kanske till och med äter piller för att klara av tillvaron.

Jag är här och nu, alltför öppen för vissa,

skönt ärlig för någon annan.

Det spelar ingen roll.

Jag är jag.

Om jag känner för att skriva sånt som andra betraktar som fånigheter och trams så är det ok.

Jag är jag och ingen annan.

Hallelujah.