säg omelett!

Allt handlar om inställning, sa min söta kollega L och fortsatte med sina monotona arbetsupgifter som om det vore det roligaste hon visste. Det är inget kul att laga mat när man är ensam, tänkte jag och slängde ihop en frittata på ekologiska ägg, ekologiskt bacon, färska tomater och babyspenat.

...

Äntligen!

Nu har det hänt!

Jag har bokat en resa till Thailand.

"Alla andra" har redan varit där. Jag har upplevelsen kvar. Resan som jag drömt om så länge.

lördagsnöje.

Åt pasta med vän och E på Capri Due i Vasastan igår kväll, det blev starten på en alldeles underbar natt. E spelade på The Dubliner vid Hötorget och jag var där och lyssnade. Grym stämning och glada människor. Spelningen övergick till efterfest hos E och jag somnade tidigast av alla under såväl täcke som pågående fest. När jag vaknade och det var sen förmiddag var alla kvar utom en. Jag och E åt brunch på Drottninggatan och såg en tjej som också var på Dubliner´s igår kväll. Hon drack vatten och härligt bakis ut. Jag är inte bakis, jag är full av liv.

glad och rusig.

Är jag i någots slags placeborus eller har det börjat hända grejer i mig?

Stod i duschen i morse när jag plötsligt märkte att jag stod och nynnade. Jag hum-hummade och kände mig glad. Vi pratar om en lördagsmorgon klockan åtta. Med ett lätt illamående (en annan biverkning) susade jag genom lägenheten och istället för att dagdrömma bort oceaner av tid blev jag klar på nolltid.

Illamående, yrsel, bisarra svettningar när jag sover och ett litet surr på insidan är annars de biverkningar jag märkt av. Lura in, smyga ut, sa apoteksteknikern när hon berättade om hur jag skulle äta dessa piller. Man börjar med en liten dos och sedan trappar man av efter några års knaprande. Min läkare gav mig full dos från början. Bra eller bluff?

Ikväll: vänner, vin och sång!

Rabbits.

Grannarna igen.

Åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh åh.

Hold on! (de pratar engelska)

Aaaah!

Spiken i kistan.

Jag kom hem, drack te, svängde ihop en låtlista på spotify, tände några ljus och lade spikmattan till rätta i sängen. Jag har legat på den några gånger nu, med varierande resultat. Någon gång somnade jag (eller svimmade?) när det gjorde som ondast, men mest ligger jag kvar för att jag så gärna vill att det ska ge mig den där fantastiska känslan många beskriver. Men nä, det funkar inte för mig. Det gör så ont i huden att jag känner hur hjärnan knappt kan hantera alla signaler om smärta. Efter några minuter känns det som om jag ligger i luften, ovanför spikarna, och böljer fram och tillbaka med smärtvågorna som driver fram i mig. Häromkvällen gav jag upp efter en plågsam kvart. Jag rullade av och föste ner mattan på golvet. Perforerad och yr av smärta låg jag och stirrade upp i taket en stund. Det brände fortfarande på ryggen och jag rullade vidare över på mage istället. När jag låg där och tittade på stället där min rygg just legat såg jag en massa prickar och fläckar på det vita lakanet. Blod! Det var blod på lakanet lite varstans! Inte konstigt att jag känner smärta? Den sketna mattans effekt kan liknas mer vid religiös självspäkning än något annat. Jag överlåter detta till er andra. Jag är klar med mattan för alltid.

...

"nu är det slut för idag, tack och adjö för idag..."

Har just loggat ut från mitt arbetspass och äntligen stängt av den kommersiella radiokanalen som dånar ut över mig och butikens kunder dagarna i ända. Förutom lätt tinnitus efter en dag på jobbet är det bara entréfläktarna som brusar i bakgrunden. Ganska skönt att vara ensam på jobbet. Jag skulle kunna vara här hela natten och städa och plocka och sortera och ändra och fixa och förbereda och planera. Men det ska jag inte. Jag ska gå hem. Schemat (och klockan...) säger att arbetsdagen är slut, finito, zu ende. Hemma kan jag också städa och plocka och sortera och ändra och fixa och förbereda och planera. Men det ska jag inte. För när jag kommer hem ska jag dricka te, tända levande ljus, sätta på lite bra och skön musik. Sedan ska jag lägga mig på min spikmatta.

mellow morning

Idag är en speciell dag.

Jag har börjat äta medicin.

Det känns oerhört läskigt och ganska spännande samtidigt.

Mamma säger att "det är viktigt att folk börjar prata om sånt här". Då tänker jag att det är ok att jag säger att jag ska äta de här pillren.

De ska hjälpa mig.

Det har inte börjat så trevligt, magen är i akut uppror och jag känner mig yr. Men, sen, om ett tag, tror doktor Sandén att min ångest kommer att lätta.

Piller är bara ett av flera sätt jag har bullat upp med inför hösten.

Inga piller utan prat, mat och motion.

2010 ska bli ett annorlunda år, på ett nytt sätt.

omdöme från framtiden?

Läser dn.se och hittar en artikel om ett av mina favoritställen, Kaffebar. Det som ursprungligen var Kaffebar hittas numera på vägen mellan Mariatorget och Götgatan medan Mellqvist har tagit över det fina läget på Bysis Torg. När jag bodde så att jag hörde det ständiga sorlet från Kaffebaren på Hornsgatan hände det att jag slank ner på en kaffe latte bara för att det luktade så gott genom golvet. Numera är det minerad mark och jag har hittat alternativa favoriter.

Det som står i artikeln är kanske inte några nyheter för dem som känner dessa ställen väl, det jag förundras över är att skribenten varit där i övermorgon?

Köttbullar och kärlek.

Jag och E hade kanske inte en av våra mest romantiska kvällar när vi alltför trötta stod framför en osig stekpanna för någon vecka sedan, men prövningen till trots så lyckades vi åstadkomma några riktigt goda köttbullar.

I morse plockade jag fram en påse köttbullar ur frysen medan E pratade om sin oro för hjärt- och kärlskjukdomar. Ikväll är han ute någonstans, är glad, dricker öl och äter revbensspjäll medan jag sitter här och tittar stolt på en tallrik med nykokt fullkornspasta från Saltåkvarn, en hög med finfina köttbullar, ketchup och ett glas mjölk.

Friday Monday I´m in love!

Annexet 19 oktober 2009.

Mäktigt. Grymt. Spännande. Levande.

Annexet 19:30

Nu: konsert!

söndagsångest.

Vaknade med hjärtat i halsgropen. Borde vara både bakis och trött men kände mig rastlös och speedad. Låg och stirrade i taket en stund, försökte analysera natten som gått, men hittade inga svar. Kvällen var trevlig, rolig, galen, intensiv och allt det som ingår i en lyckad partyafton. Men den var något mer. Desperat. Pirret i mitt bröst bankade och ville bli tystat. Och som jag tystade det. Tuttifruttishots, öl, white russian, fler shots, mer öl och kaffe karlsson. Det fanns ingen botten i mig och inget slut på kvällen. Sanningar kastades omkring och skratt blandades med tårar. På bussen mot nästa ställe, efter att det första stängt, stoppades jag. En omtänksam hand drog med mig av på hållplatsen utanför mitt hus och jag hörde honom säga, det räcker nu. Sedan låste han upp min ytterdörr, lät mig borsta tänderna och blev inte arg för att jag somnade innan han hunnit borsta sina.

love, love is a verb
love is a doing word
fearless on my breath
gentle impulsions
shakes me makes me lighter
fearless on my breath
teardrop on the fire
fearless on my breath

Teardrop, Massive Attack

En inspirationskälla bland många.

Idag är dagsformen finmang.

Jag har varit på en spelning på Tellus, ett mysigt café intill den gamla biografen i Midsommarkransen. Tre artister, varav en var Cecilia, E:s syster. De spelade och sjöng helt akustiskt, utan förstärkare eller mikrofon och det var så underbart att lyssna att jag nästan började gråta.

Grattis lillebror!

Tänk, min lillebror har blivit pappa. Hans tjej har klämt ut den där lilla skrutten. Vi bor väldans långt ifrån varandra så det har ännu inte blivit av att vi setts. Sedan midsommar. Men jag känner att det är nära nu. Jag måste åka och hälsa på, snart. Jag måste känna hur det känns att bära omkring på min brorson. Eller på en bebis i största allmänhet. Ni läser mellan raderna. Jag behöver inte skriva det.

My god,

har jag fått tinnitus?

Jag hör något som tickar.

Mmm-mm.

Lördag oh lördag.

Regn och en himmel som är gråare än det finns nyanser på färgskalan.

Jag ler och nynnar på någon låt jag fiskat fram på Spotify.

Det är en skön lördag.

Fridens liljor, liksom.

Snart ska jag iväg på konsert, i en liten biograf i Midsommarkransen.

Sedan, öl och röj. AAAAA-IIIII-KKKKKåå! Jag kan nästan höra hur det kommer att låta på stället där vi brukar hänga , några av mina vänner är hardcore-fotbolls-älskare och efter en lördagsmatch är det mer regel än undantag att man ses och firar eller sörjer matchresultatet tillsammans.

Fridens liljor på dig, alltså.

trots regn och rusk.

Snabbt iväg till Slussen efter jobbet, träffade E med vänner, drack några drinkar på Gondolen och åt middag på Blå Dörren. Vilken toppenkväll!

hahaha

"jag är jag"

I övermorgon får man äta lördagsgodis!

Det man läser i tidningar och det man vågar prata om i verkliga livet är ganska olika grejer.

Jag läser allt jag kommer över om ångest och nedstämdhet.

Överallt står det samma sak, det är en av vår tids vanligaste åkommor.

Hur många känner du?

Panikångest, depression, ångest, varför vågar ingen säga hur de mår, egentligen?

Man smyger på sin blogg och säger sanningar till en tyst vägg av läsare som man i de flesta fall inte vet vilka de är (om man ens har några läsare),

men det är näst intill omöjligt för folk att säga till sina familjer och vänner att de känner sig ledsna och nedstämda, att de kanske till och med äter piller för att klara av tillvaron.

Jag är här och nu, alltför öppen för vissa,

skönt ärlig för någon annan.

Det spelar ingen roll.

Jag är jag.

Om jag känner för att skriva sånt som andra betraktar som fånigheter och trams så är det ok.

Jag är jag och ingen annan.

Hallelujah.

P3 live session.

Underbar spelning på P3 med underbara människor.

Andreas Grega med orkester.

Lyssna här.

...

en solig höstdag i oktober.

Har varit hos doktor Sandén idag. Vi skulle prata om min rygg. Det gjorde vi inte. Vi pratade om min insida, varför det kan kännas som om jag är i himlen och helvetet på en och samma dag. Han visste inte varför, men sa att han trodde att en viss tant eller farbror på avdelningen bredvid nog kan lära mig att hantera sådana tankar. Sedan fick jag fylla i ett formulär, vars sammanräknade poäng talar om hur det står till i min hjärna. Tredje gången gillt, samma frågor, samma poäng. Jag och doktor Sandén är överens, jag behöver träffa den där tanten eller farbrorn, liksom jag behöver äta ett särskilt sorts piller som hjälper mig att se livet från den ljusa sidan lite mer kontinuerligt.

Tänk att man kan vara glad och ledsen samtidigt.

Mat, tid och kärlek.

Det går väldigt fort i min värld just nu. Veckorna rusar förbi och om det var augusti igår så är det plötsligt december imorgon. Jag försöker att fylla tiden med det som känns meningsfullt. Ett stund med en vän, ett telefonsamtal eller en promenad. Det fungerar. Det känns som om jag simmat omkring nere på botten ett tag och nu äntligen ser hur det emellanåt glittrar till långt däruppe. Jag håller andan och simmar. Jag kommer att fixa hela vägen upp till ytan.

havregrynsgröt med mjölk, linfrön,

hackad mandel, aprikos och äpple

E lär mig hur värdefullt det är att äta frukost. Varje morgon samma sak. Gröt, gröt, gröt. Det är en underbar liten ritual. Klockan ringer och vi turas om i duschen, vid spisen och framför spegeln. "Vad är klockan?" undrar vi titt som tätt. Sedan sitter vi där, en halvtimme helst. Ibland pratar vi och trasslar ihop fingrarna över bordet. Ibland sitter vi tysta, var och en i sina tankar.

linsgryta med färskpotatis

Om det ska bli någon ordning på matrutinerna måste man äta regelbundet. Det säger mamma. "Ät av det vi storhandlade" säger E. Jag stirrar in i kylen men ser inget som går snabbt att vare sig äta eller laga. Tar några torkade aprikoser och några mandlar. "Dom ska du ju ha på gröten" hör jag en röst inom mig säga. "Ät något varmt, du måste äta lunch" fortsätter rösten. Öppnar frysen men stänger den lika snabbt när jag känner kylan överfalla mig från frysfacket. Några minuter senare hör jag från duschen hur det puttrar på spisen.

...köttbullar i sumpan del sol.

Efter en lång dag med stormiga besked i butiken var det skönt att komma hem till E. Han ska bjuda sina killkompisar på köttbullar på lördag. Jag fick vara med och laga. Sedan åt vi köttbullar, penne pasta och tomatsås. Nu ligger han på soffan och pratar i telefon. Jag sitter och tänker på ingenting.

Häromdagen...

...kunde jag inte söka efter klipp på YouYube.

uuuääääh!!!

hick!

uuuäääääh!!

Äntligen kväll.

Vilken dag.

Puh.

Skönt att Sigge kom och hälsade på ikväll. Mammas man och pappa till min lillassyster. Vi åt pasta och pratade länge. Han är så genuint bra. När han gick lämnade han mig med en känsla av att allt kommer att ordna sig. Jag tror på honom.

E är och repar med en artist som ska spela live på P3 nästa vecka. Imorse träffade vi ett av hans ex på tunnelbanan. Jag trodde att jag skulle dö en liten stund. Men, efter en liten stud, när jag märkte att jag inte ens rodnade längre, gick min nära-döden-upplevelse över och jag ägnade mig istället åt att läsa Metro medan de kryssade sig fram mellan lämpliga samtalskort.

Imorgon är det en ny dag.

Tack jesus.

Bakifrån...

Vet inte om det är så värst många som läser, men om det är någon endaste som väntat på ett litet inlägg så har det dröjt för att jag de senaste dagarna har bloggat bakifrån.

?

Jag har fyllt på denna blogg med inlägg från min gamla blogg. Hämtat, klippt och klistrat.