Framför mig stod en av mina grannar.
Jag studerade hans varor medan de passerade framför kassörskan.
Chips, konservburkssoppa och kexchoklad.
Jag lade min avokado och burken med räkor bakom ungkarlsmaten och började fantisera om att han tittade på mig igenkännande, hälsade och började prata. Det ena ledde till det andra och till sist gick vi hem till honom och käkade ihop. Kanske skulle vi lyssna på någon ny bra skiva. Kexchoklad, chips och avocado. Sådär lagom singel-sunk-romantiskt liksom.
Jag noterade att han var snyggare än vanligt och undrade varför han inte hälsade. Jag som känt mig extra gorgeous på sistone efter att bästa vännen F sagt att klockan stannade när han såg en nytagen bild på mig häromdagen. Ja, jag vet, det är inte särskilt trevligt att skryta om komplimanger man fått (vem tror jag att jag är egentligen?), men det jag vill säga är att grannen hälsat på mig när jag har varit både bakis och betydligt mer oattraktiv än idag. Kanske blev han generad av att se mig stå där med en bh i handen. Kanske skämdes han över mängderna med chips och godis han var på väg att köpa.
Men nä.
Jag hade fel.
Han lät bli att hälsa av den enklaste av anledningar: han kände inte igen mig.
Han har antagligen aldrig någonsin sett mig tidigare.
Den snygga mannen var nämligen inte min granne.
Det var Alexander Skarsgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar