Singelhelg.

Friday I´m in Love: Underbar middag på Bistro Ruby. Vinet, sällskapet, maten, atmosfären. Han och jag i harmoni, fint att ses igen.

Saturday Fever: Sedvanlig tex-mex-middag och vitt vin inledde schlageraftonen. Efter den eurovisionistiska floppen, vars vinnarlåt jag inte längre minns hur den låter, kom taxin likt en vit springare och förde oss till balen baren. Man måste inte gilla musiken i sig, men det är svårt att låta bli att ha roligt i en schlagerbar. Igår var inget undantag. Oh my god. Det var så roligt att både jag och min nyaste syster idag har konstaterat att vi har träningsvärk i magen efter alla sköna skratt under natten. En av mina favoriter i den stora eurovisionsschlagerfinalen var det franska bidraget. Det är något med de franska männen liksom det franska språket som gör mig fånigt knäsvag.

Sunday, Bloody Sunday: Härligt bakis. Mall-walking i Solnas aningen sovande galleria. Hamburgare ordnade känslan av tomhet i magen, nyaste systern stod för skönaste sällskapet och en egenfixad fruktsallad på en filt i parken var mysigare än det mesta. Roligast av allt var kanske ändå provrumsincidenten. Jag och F var inne i ett jättelikt provrum på H&M och provade kläder när jag fick för mig att prova en sexig korsett i storlek 38. Det skulle jag inte ha gjort. Väl på ville den aldrig mer komma av. Den satt som berget. Medan jag nästan naken i panik ålade runt hela provhytten för att få av mig det porriga plagget låg F på golvet och vred sig av skratt. Note to self: korsetter ska ej förväxlas med sexiga linnen, korsetter är till för att hålla in och hålla upp, inte för sensuella förförelsetricks.

Ett möte förlänger livet.

Kom gående över torget i morse, på väg hem.

Solen sken och jag slog mig ner på bänken utanför kaffebaren med varm choklad, en västerbottentoast och min nya bok.
Det var så där ljuvligt härligt som det kan vara när kroppen för en liten stund är alldeles harmonisk. En gråhårig gammal dam kom och satte sig intill mig. Vi pratade en lång stund om allt mellan himmel och jord och den 91 åriga damen berättade att hon var övertygad om att en positiv inställning förlänger livet. Hon var så söt, klappade mig på armen och log med sitt rynkiga ansikte.

Rusig av alla sköna känslor gick jag hem och kände mig glad resten av dagen. Tack lilla damen.

Bridget Jones i Mariahallen.

I handen hade jag pengar, en ny pocketbok och min bh.
Framför mig stod en av mina grannar.
Jag studerade hans varor medan de passerade framför kassörskan.
Chips, konservburkssoppa och kexchoklad.
Jag lade min avokado och burken med räkor bakom ungkarlsmaten och började fantisera om att han tittade på mig igenkännande, hälsade och började prata. Det ena ledde till det andra och till sist gick vi hem till honom och käkade ihop. Kanske skulle vi lyssna på någon ny bra skiva. Kexchoklad, chips och avocado. Sådär lagom singel-sunk-romantiskt liksom.
Jag noterade att han var snyggare än vanligt och undrade varför han inte hälsade. Jag som känt mig extra gorgeous på sistone efter att bästa vännen F sagt att klockan stannade när han såg en nytagen bild på mig häromdagen. Ja, jag vet, det är inte särskilt trevligt att skryta om komplimanger man fått (vem tror jag att jag är egentligen?), men det jag vill säga är att grannen hälsat på mig när jag har varit både bakis och betydligt mer oattraktiv än idag. Kanske blev han generad av att se mig stå där med en bh i handen. Kanske skämdes han över mängderna med chips och godis han var på väg att köpa.
Men nä.
Jag hade fel.
Han lät bli att hälsa av den enklaste av anledningar: han kände inte igen mig.
Han har antagligen aldrig någonsin sett mig tidigare.
Den snygga mannen var nämligen inte min granne.
Det var Alexander Skarsgård.

Maten och tiden.

Helgen som gick.

Plättar och glass vid skrivbordet när alla gått hem.
Corona med vänner från förr.
Kebab som smakade minnen jag lagt i burken på översta hyllan.
Bresaola och baugette hemma på Söder.
Wok med vin, vän och familj.
Drinkar, kavajmän, bartendrar och turister.
Vatten med söt kille på OP 12.
Sallad och mer vatten, närhet och skratt.
Latte med ny vän.
Pasta med Scampi som tack för hjälpen.
Toblerone för att stilla begäret.
En grön groda i förbifarten.

Ett telefonsamtal från någon man tycker om.
Ett mail till en vän jag saknar.

...

Trapphusets kalla golv kylde hennes nakna fötter.
Hon ville säga något men vågade inte. Vågade inte vara modig.
När hon tänkte efter insåg hon att det var lika bra.
Det hade varit bortkastat.
Det fanns ingen där som ville höra.
Hon stängde dörren och kröp tillbaka ner i sängen.
Telefonen ringde och vardagen klev in.
Efter samtalet kände hon sig som vanligt.
Det enda som dröjde sig kvar var en doft av indisk take-away.

Kvällsbön.

Kära (käre?) Gud,
vad du än gjorde så blev det inte bättre. Eller är våld kanske ditt sätt att hjälpa? Att bryskt brotta ner mig och fullkomligt kollapsa mig var inte nödvändigt alls. Jag ville ju få nya krafter och känna mig oövervinnlig. Istället blev jag plötsligt ännu tröttare, fick ont i hela kroppen och började...ähm.. äsch, eller ok, jag började gråta. På Ica. På lunchrasten. Tramsigt om du frågar mig en annan dag, men idag fanns det liksom inte någon hejd. Med ögon röda som på en albinokanin hade jag inget annat val än att erkänna för mina medarbetare att jag var tvungen att gå hem. Nu har jag inget bättre för mig än att ligga i soffan, insvept i ett täcke, tokmätt efter att ha proppat i mig en pizza och känner mig alldeles, alldeles trött.

Så, Gud, om du vill ta chansen att göra om och göra rätt så har du hela natten på dig.
Jag skulle verkligen behöva gå till jobbet imorgon den där grillfesten på lördag.

Morgonbön.

Kära Gud,
jag känner att jag kanske är lite sent ute, men någon har sagt att kontakta dig är lite som att gå med i facket, du finns där och kan hjälpa fast man inte var medlem från början. Nu undrar jag om du skulle kunna strö lite av det där lyckoströsslet du hällde på killen i grottan den där gången för länge sen? Du vet, han som var död men som du skickade iväg på värsta uppdraget vid påsk. Han lyckades tydligen rulla bort en bautastor sten efter att du hade hjälpt honom och, Gud, om du kan hjälpa mig att rulla in 200 cyklar i butiken nu på morgonen vore jag oändligt tacksam.

Tack på förhand.

jobb-igt.

Jag hör er. Jag hör vad ni säger.
Mitt svar förblir detsamma.
"jag vet, men ni förstår inte, jag ska bara, det är liksom en nödsituation, det hänger på mig och det måste bli gjort"

Det är ju löjligt egentligen.
Jag vet det.

Någon som har en soffa och ett täcke att låna ut?
Jag kommer gärna över och tar emot lite närhet.
I soffan, intrasslad i täcket.

twentyfourseven

Ähm. Jag kom just hem.

Jag jobbade över lite. Med min chef.

Känn på den.
Imorgon börjar jag klockan 8.
Om tre och en halv timme alltså.

Hej!

Kollade just besöksstatistiken.

Jag vill hälsa till min faster i Mantorp.
Till er som hittat hit från Lund och Borås.
Till en och annan i Stockholm och till min lillasyster i Linköping.

Dagen finaste:

Någon sa att någon annan hade sagt att jag har ett fint hjärta.
Hjärtat ifråga lyckoskuttade så att jag blev alldeles varm.
Sedan sa jag att jag tyckte samma sak.

Ska bara, ska bara, ska bara...

Stressad. Ont i magen. Urinvägsinfektion. Arg. Ledsen.
Trött, så jävla trött.
Det är snart dags att ta tag i det här.
Jag ska bara.

Shopping makes you happy. I promise.

Det verkade alltför dystert att gå ned och ta tunnelbanan tillbaka till Söder. Jag behövde inte åka någonstans. Möjligen hem till tvättmaskinen och den ostädade lägenheten. Alternativet var så mycket trevligare. Loppmarknaden och myllret av människor på Hötorget. Jag gick dit, tittade och tog lite bilder. Radio huvud stod på Magnus Uggla-repeat. Pratade tidigare idag med någon om mat. Plötsligt, nu ikväll, slog det mig, jag har bytt ut mat mot kläder. Kanske har det i mitt tidigare liv varit så emellanåt att jag ätit mig glad. Numera blir jag glad av kläder. Idag fick jag ett par nya converse.

Förutom conversedojjorna hittade jag även ett DAY Birger et Mikkelsen-linne och en söt kofta på Åhléns. Hade jag varit en av de tusentals bloggare som publicerar dagens outfit hade jag antagligen lagt ut bilder på dessa inköp här och nu, men en vanlig kofta är väl inte så värst intressant att visa upp och linnet, oh my god, linnet, det sparar jag för speciella tillfällen.

Vänner och familj är det bästa som finns!

Mobilen piper med jämna mellanrum i mitt liv. Ibland när jag åker buss brukar jag sitta och bläddra bland gamla meddelanden, det är som att läsa i en dagbok. I natt när jag åkte hem från jobbet och kände mig lite utbränd och inte så lite ensam, var de där meddelandena min räddning. Jag läste och log. Påmindes om att jag har vänner, familj och människor omkring mig som bryr sig. Jag är en del av andras liv. Precis som de är en del av mitt liv. Det är en fin känsla.

Finaste sms:et igår, från en killkompis som vill ses fast jag aldrig har tid:

"Jag lägger den bollen i dina händer. Jag kan när du kan, sov vackert min vän."

Ler ännu mer när jag ser alla söta sms-smeknamn jag blivit tilldelad under veckan, det är ganska härligt att bli kallad för sweetie, sötnos, honey, puffan, grodis, lilla gumman och gulliga du. Det gör saker med självkänslan för en liten tjej.

Alldeles , alldeles underbart.

Ljuvligt, skulle min mamma säga. Hon använder ordet ljuvligt om väder och tillfällen när det är sådär alldeles, alldeles underbart härligt.

Härligt. Ljuvligt. Underbara ord.
Jag vaknade imorse och det var härligt.
Jag gick längs Hornsgatan i solen och det var ljuvligt.

Converse:n på, nya glossy magazines i en påse, en varm tröja om det blir kyligt.
Nu: ensam-kvalitetstids-fika på kaffebarens uteservering.