Jag vaknar på morgonen och har något slags tryck över bröstet,
som om om någon står och trycker med händerna över min bröstkorg.
I vad som känns som en evighet vandrar jag runt i lägenheten och drar fram kläder och frukost, sminkar mig för att jag måste, men struntar i håret.
Sen tar jag bussen till Odenplan och känner hur jag sakta vaknar till liv, det riktiga livet.
Sms:ar och pratar med vänner och familj i telefon.
Jag har en skön stund där på bussen.
Ibland läser jag lite. Just nu är det mest fototidningar och en ny bok om fotoredigering, men också en bok om social fobi och ångest.
Jag har ångest,
jag har fattat det nu.
Och ja, ibland får jag panikattacker.
Panik-attacker.
P-a-n-i-k-a-t-t-a-c-k-e-r.
Panikattacker som i jättemycket-ångest-på-en-och-samma-gång.
Världens otäckaste ord om du frågar mig.
Men,
samtidigt har jag aldrig mått så bra som jag gör nu.
Jag har äntligen identifierat det som fått mig att känna mig så knäpp och konstig i så många år.
Insikten gör mig rik.
Det har blivit dags att börja leva i nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar