Linköping ToR

Åkte till min barndomsstad Linköping för att närvara vid mammas och hennes mans gemensamma 50-årskalas. 

Det var trevligt, riktigt trevligt. 

Ett äkta kalas. 

Lite lagom frikyrkligt med tipspromenad, allsång och alkoholfria drycker. 

Jag som gärna hade gömt mig bakom en halv flaska vin innan det var dags för de sedvanliga frågorna om livet i Stockholm och huruvida jag gått upp eller ner i vikt sedan sist, åt mig istället hög på socker och klarade såväl viktfrågan som frågan om jag har tänkt att skaffa barn eller inte. 

Fick också veta av min morfar att hans morfar var präst i Brooklyn några år på 1800-talet innan han flyttade hem till Gotland för att sprida det påhittade budskapet vidare. Respekt.

E var iväg på en spelning långt ute på landet någon annanstans och vi höll kontakten via sms. 

Han sa att de hade pratat om mig.

Jag sa att vi hade pratat om honom.

När han säger så där blir jag alldeles varm och glad. 

Varm och glad blev jag också när mamma sa att jag aldrig får glömma att jag är en del av familjen trots att jag flyttat ända bort till Stockholm. 

Mer förvånad än varm och glad blev jag när min pappa ringde efter månader av tystnad.