Hej så länge.

Fredag kväll, snart tolv och jag har ganska nyligen kommit hem. Jag känner mig så duktig som jobbat över och som fått så många bra saker gjorda. Samtidigt vet jag att det här med att jobba över måste få ett definitivt slut. Jag har träningsvärk efter att ha burit tunga kartonger hela dagen igår, är hungrig och så trött att jag får yrsel. Det är inte värt det.

Imorgon ska jag åka iväg med min fina vän. Vi tar tåget och checkar under eftermiddagen in på ett stiligt hotell. Vi gillar att åka tåg ihop, har vi konstaterat. 

Barcelona.

Köpenhamn. 

Åland.

Köpenhamn ("vi tar väl det ändå")

Hemlig ort.

På måndag kväll är vi hemma i Stockholm igen. 

Vi ses då.

...

I tanken sitter jag här, vid en sjö i ett indianreservat.

väckt mitt i natten.

E kom hem mitt i natten. 

Han plingade på sin dörr och jag gick upp och öppnade. 

Hemma hos honom. 

Han svajade ganska mycket 

och hade en limpa nybakat bröd under armen. 

Vad mysigt att du är här, sa han. 

Små fragment av ni vet vad.

Ikväll åt vi middag i Kungshallen.

Vi pratade och hade en fin stund,

sedan gick han till sitt och jag till mitt.

Inatt ska vi sova ihop.

Imorgon ska vi äta frukost i hans kök.

På lördag ska vi åka på utflykt.

en kopp.

När jag åker till jobbet brukar jag stanna på Odenplan och köpa en latte macchiato. Det känns så lyxigt och storstadschict när jag går med den i ena handen och handväskan i den andra. Sedan har jag märkt att det där kaffet kickar igång systemet alldeles förträffligt, som en påknapp liksom. Killen som jobbar där ibland brukar göra en blomma i skummet. Det är lite gulligt, särskilt eftersom den förstörs när han trycker på locket.

Dagens middag.

kanadensisk krabba

hovmästarsås

ciabatta med ekologiskt smör och långlagrad grevéost

kiviks herrgårdscider

ekologisk yoghurt

jordgubbar

å som i ångest.

Jag vaknar på morgonen och har något slags tryck över bröstet,

som om om någon står och trycker med händerna över min bröstkorg.

I vad som känns som en evighet vandrar jag runt i lägenheten och drar fram kläder och frukost, sminkar mig för att jag måste, men struntar i håret.

Sen tar jag bussen till Odenplan och känner hur jag sakta vaknar till liv, det riktiga livet. 

Sms:ar och pratar med vänner och familj i telefon. 

Jag har en skön stund där på bussen. 

Ibland läser jag lite. Just nu är det mest fototidningar och en ny bok om fotoredigering, men också en bok om social fobi och ångest. 

Jag har ångest,

jag har fattat det nu.

Och ja, ibland får jag panikattacker. 

Panik-attacker. 

P-a-n-i-k-a-t-t-a-c-k-e-r. 

Panikattacker som i jättemycket-ångest-på-en-och-samma-gång.

Världens otäckaste ord om du frågar mig.

Men,

samtidigt har jag aldrig mått så bra som jag gör nu.

Jag har äntligen identifierat det som fått mig att känna mig så knäpp och konstig i så många år.

Insikten gör mig rik. 

Det har blivit dags att börja leva i nuet.

...

det var en underbar helg,

massor med fina stunder.

vännerna på puben,

tiden för mig själv på lördagseftermiddagen,

söndagen med E.

tack.

när jag blir gammal...

...önskar jag att jag får känna mig så här ung!

(E:s mamma och vänninor)

Kvalitetstid.

Sitter i mitt rum med öppen balkongdörr, äter en skinkmacka och dricker en kall folköl.

Redigerar bilder och lyssnar på Anna Ternheim.

Det kan nästan inte bli bättre när jag umgås med mig själv.

Varför jag väljer att inte köpa kvällstidningar:

"När Michael Jackson låg på bårhuset i Los Angeles var hans näsa försvunnen, rapporteras i amerikanska medier. I stället för näsa var det bara ett svart hål, enligt ett vittne som sett kroppen på obduktionsbordet."

Linköping ToR

Åkte till min barndomsstad Linköping för att närvara vid mammas och hennes mans gemensamma 50-årskalas. 

Det var trevligt, riktigt trevligt. 

Ett äkta kalas. 

Lite lagom frikyrkligt med tipspromenad, allsång och alkoholfria drycker. 

Jag som gärna hade gömt mig bakom en halv flaska vin innan det var dags för de sedvanliga frågorna om livet i Stockholm och huruvida jag gått upp eller ner i vikt sedan sist, åt mig istället hög på socker och klarade såväl viktfrågan som frågan om jag har tänkt att skaffa barn eller inte. 

Fick också veta av min morfar att hans morfar var präst i Brooklyn några år på 1800-talet innan han flyttade hem till Gotland för att sprida det påhittade budskapet vidare. Respekt.

E var iväg på en spelning långt ute på landet någon annanstans och vi höll kontakten via sms. 

Han sa att de hade pratat om mig.

Jag sa att vi hade pratat om honom.

När han säger så där blir jag alldeles varm och glad. 

Varm och glad blev jag också när mamma sa att jag aldrig får glömma att jag är en del av familjen trots att jag flyttat ända bort till Stockholm. 

Mer förvånad än varm och glad blev jag när min pappa ringde efter månader av tystnad.

Hemma hos mamma.

Sitter i köket där jag blev tonåring, där jag berättade att jag skulle flytta hemifrån och flytta hela vägen bort till Schweiz, köket där jag läst läxor och undrat vad jag skulle bli när jag blev stor. Stor blev jag under åren i Schweiz. + 20 kilo. My god. Nu, elva år efter att jag kommit hem till Sverige igen, har jag antagit en mer hanterbar storlek. Det är inte alltid helt lätt att hitta sig själv.

Jag och mamma har varit och storhandlat på ICA Maxi. Det är alltid lika förvirrande för mig, familjelivet med barn verkar komplicerat. Mamma skrattar och säger "vänta bara". På vadå? På att äntligen få släpa runt på två snoriga barn och en handlingsförlamad man i två timmar varje lördagseftermiddag? Jag älskar att handla mat. Mamma säger att inte alla barnfamiljer har råd att köpa ekologisk müsli från Saltåkvarn. Men om den müslin är godare då? Likadant med tomater. Om man verkligen gillar en viss typ av tomater som råkar vara lite dyrare, är det inte bättre att köpa några få av dem då, än att proppa ner ett enormt storpack halvvissna tomater i vagnen bara för att de är billiga?

På Ica Maxi kan man köpa schyssta citroner. 

När jag stod och väntade på mamma vid varuvagnen såg jag plötsligt ett bekant ansikte komma gående emot mig. Han såg mig och jag såg honom. Sedan, när han kom så nära att det var dags att hälsa, stirrade jag in i glassfrysen, förbi honom. Jag vågade inte hälsa. Jag orkade inte rodna och prata om vad vi gör nu för tiden, var vi bor, vad vi jobbar med och vilka vi umgås med från förr. Han stal förresten några av mina bästa blandband när vi gick i högstadiet. Vi brukade lyssna på musik hemma i mitt flickrum, han hade gröna jeans och instoppad t-shirt och jag hade en gul, stickad kofta med broderade blommor på framsidan. Vi var inte ihop även om han roade sig med att sprida ut det ryktet på den lokala fritidsgården. När jag upptäckte att mina bästa kassetter hade förvunnit slutade vi att ses.

Sitter här i köket och småpratar med mamma.
Hon bakar en tårta och jag äter smågodis.
Snart ska jag tvätta nio kilo färskpotatis.
Härliga stund.

Hemligt ställe.

Jag och E har hittat ett hemligt ställe. 

Där tänker vi sitta och dricka varsin öl och prata om livet. 

Jag ska ha på mig min randiga t-shirt och min nyaste ring med blå pärlor.

Han ska ha sin hatt från London.

Taket på hans hus. 

Långt ovanför myllret av turister och semesterlediga människor.

Vi tänker sitta där och tycka att det är mysigt att bara vara en liten stund. 

Kvällstidningarna når rock bottom.

Expressen eller Aftonbladet, skit samma. 

Dagens löpsedel visade en bild på en sårskorpa. 

En kändis-sårskorpa.

Kan det bli värre än så? 

Hur lät det på mötet där detta bestämdes? 

"Ta bilden med Michaels gamla sårskorpor, 

det säljer lösnummer som f-n."

gammal och ny kärlek.

Igår pratade jag med honom jag var tillsammans med mellan tjugo och trettio. Han frågade om mitt nya liv och jag berättade. Kan din nya byta däck på bilen? undrade han. Nähä, kan han nåt om flugfiske då? Det känns bra att prata med honom ibland. Han är lite som en släkting. Han finns där, men vare sig han eller jag vill vara ihop med den andre numera. Han har träffat en ny stor kärlek och jag... jag har träffat E. Länge var det många som tvivlade på vår relation. Vi också. Kanske mest han. Sedan hände något. Vi hamnade i samma vägskäl ett par gånger innan vi visste om det var antingen eller. Vi bestämde oss för att vara tillsammans. Nu känns det fint. Han är som ingen annan jag träffat. Såklart. Han är mannen med det krulliga håret, de svarta jeansen, gitarren och det vänliga leendet.  

Juni, juli, augusti.

Sommaren. 

En tid av spontana grillfester, långa härliga stunder på filtar i parker och på stränder, kyssar i den eviga solnedgången och rosévin på balkongen. 

På sommaren behöver man aldrig sova och redan i oktober längtar man efter nästa ljuvliga semester. Värmebölja eller skyfall spelar ingen roll, bara den svenska sommaren kommer tillbaka. Det är lättare att gå upp på morgonen på sommaren, heter det. Sedan säger man liksom lite i förbifarten att man måste passa på medan det är ljust på kvällarna. 

Det är så mycket som ska hinnas med den här tiden på året samtidigt som det råder något slags undantagstillstånd i det här landet. Man förväntas vända och vrida på sig och sin kalender för att hinna med alla sociala åtaganden medan alla har full förståelse för att så gott som alla professionella verksamheter är decimerade till det ibland orimligas gräns. 

Semesterstängt är ett triumfkort som gäller utan undantag. 

Jag hade tidig semester i år. Tre sköna veckor, två på Kreta och en i London.  

Jag gillar det vi svenskar med få undantag förvandlas till kring midsommar, eller kanske redan i mitten av maj. Fria, livsbejakande människor som dricker ett glas vin trots att nästa dag är arbetsdag, som nakenbadar på natten och som grillar varje dag bara för att det hör till. 

I London kände jag mig fri. Vi gick längs gatorna och jag levde upp. Vi drack Pimm´s med färsk frukt ute på trottoaren och vi fnissade i det höga gräset på Primrose Hill. 

I Grekland var det lätt att vara sig själv, kroppen samlade energi under solen och tankarna flög fritt med kluckande vågor som enda distraktion. 

Sommaren är härlig. 

I höst ska jag bära kvar känslan inom mig.

härifrån och framåt

Ok, jag är tillbaka. 

Bloggsemestern är över.

De senaste dagarna har jag kommit fram till att jag länge gått och väntat på att bli vuxen, att jag trott att jag en dag skulle vakna upp och känna att jag är redo att ta steget. Steget mot så som jag vill att mitt liv ska vara. Mitt liv är på många sätt så som jag vill att det ska vara, men det fortfarande några bitar som inte vill falla på plats. Därför är det dags nu. Livet är alldeles för kort för att inte levas fullt ut. Därför sätter jag här och nu ner en pinne i marken och skriver "start" på flaggan. Målet ligger någonstans i slutet av nästa år. Vad det är vill jag hålla för mig själv ett tag till. Utmaningen består i att göra allt jag vill trots social fobi och panikångest.