Jag åkte från jobbet hungrig. Stannade motvilligt på Mc Donald´s i Slussen och åt cheeseburgare och minimorötter tillsammans med min lika hungriga kollega. För att göra en lång historia kort så kan jag bara hastigt nämna att jag fick en cheeseburgare på köpet. Min kollega sa att jag kunde ge bort den till en uteliggare. Bra idé, tänkte jag och knölade ner den i min handväska. Vi skildes åt vid tunnelbaneperrongen och jag började såväl resan hem till Sumpan del Sol som jakten på en uteliggare. Det hänger och slänger trashankar lite överallt på T-centralen så här dags på dygnet, men ingen verkade vare sig hemlös eller hungrig. På perrongen träffade jag Micke, en kille som är en del av det kompisgäng jag är lite intrasslad i. Han fick min hamburgare. Sedan åkte vi blå linjen och jag tänkte för mig själv att det var trevligt att ses utan en drink i handen, bara vara så där som man är mest. Vi pratade om semesterplaner och jag rodnade när jag berättade att jag skulle åka på semester med min pojkvän. Jag vet inte varför. Men, det är liksom lite pirrigt att säga "jag har pojkvän". Det låter så dramatiskt.
Jag, kvinna, trettioett år, rodnar när jag berättar för någon att jag har pojkvän. hallelujah.
Micke klev av innan mig och jag roade mig en stund med att läsa dagens nummer av gratistidningen City.
"Kasta ut dumburken. Upplev livet!"
Underbart, jag är inte ensam, det är fler som har valt ett liv utan TV. 72-årige Simo Leskisenoja har levt ett innehållsrikt liv utan TV och jag känner mig genast tryggare i mitt beslut att skippa dokusåpor, filmer med reklamavbrott och tv-sända välgörenhetsgalor.
"Allt fler odlar cannabis hemma"
Jag undrar hur vanligt det är med marijuana och hasch ute i stugorna, påskyndar finanskrisen billigare och alternativa sätt att göra av med några hjärnceller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar