Ärliga ord.

Jag lämnade min vän. Gjorde slut. Det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Kommer han någonsin tro mig när jag säger att det inte fanns någon annan eller att jag hade bråttom iväg därför att transferfönstret var öppet så orättvist kort tid. Det hade öppnats och jag visste att det snabbt skulle stängas igen om jag inte kastade mig ut och iväg. Men hur förklarar man på ett snällt sätt för den man lever med sedan tio år att ens jag inte längre går att finna? Att man måste leta efter sitt riktiga jag på egen hand. Jag hade ju jobbat så hårt med att vara den perfekta flickvännen för honom. Där och då trodde jag på riktigt att det var viktigare att vara älskad än att älska sig själv. Självdestruktiva tankar som under lång tid förgiftat mig inifrån och ut. I många år lät jag människor passera genom mitt liv. Jag gick på middagar, gjorde utflykter, reste och jobbade. Överallt fanns det människor, potentiella vänner, starka människor med underbara inre. Jag umgicks och glittrade, höll min vän hårt i handen och förstod inte att min ytlighet var ett kokande monster av rädsla. En rädsla så kompakt och så ihopknölad där inne att den inte kunde annat än gå sönder. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att sitta där och skratta och undra om jag någonsin skulle bli som dom. De tittade på oss och berättade för oss att vi hade det så bra. Och som vi trodde på det där, den där tryggheten vi byggt upp bland Matteusporslin, snabbaste world-of-warcraft-datorn och hemmabiosystem. Vi pratade ibland om att det var flera som verkade avundas det vi hade. Men tryggheten stavades kontroll. Känslokontroll. Jag var en kameleont som inte bråkade när jag var arg och som inte sa vad jag egentligen tyckte. Att visa känslor kunde i min värld omöjligen förenas med att vara älskad och omtyckt. Människorna, de potentiella vännerna, passerade, jag beundrade dem en stund och samlade dem likt filmisar i minnet.

Jag älskade honom. Han var den första, stora kärleken. Det kan aldrig beskrivas annorlunda. Vi var så kära och var det väldigt länge. Tills rädslan tog över och tills den dagen kom då vi hade behövt prata med varandra om hur vi egentligen mådde. Hur det egentligen kändes när ens mamma var döende i cancer och ens pappa var en idiot. Vi, som höll varandra så hårt i handen, hade behövt ta tag i det där. Istället vände vi oss ifrån varandra. Det gjorde vi faktiskt. Han stängde in sig med sin dator och jag stängde dörren till mitt hjärta. Och, några år senare, när transferfönstret öppnades, gav jag mig av.

Långt senare, när jag fått hjälp med att namnge det onda, när smärtan i mitt inre fick heta ångest och tre läkare efter varandra menade att jag led av social fobi och var deprimerad. Då behövde jag berätta för honom, när jag funnit styrka och mod och ord. Jag kom för sent. För sent för att avsluta, prata klart och förklara. Han var sårad och hade gått vidare med nya kärlekar. Plötsligt fanns det bara artighet och hårda ord, tårar och ovilja att förstå. Inte ens under de stunder när det kändes som att vi båda ville, kunde vi närma oss varandra. Stolthet. Jag klarar mig själv nu, se vad bra det går för mig. Titta hur lyckad jag är efter att du lämnade mig. Vem var det som sa att det var värst att bli lämnad? Efter många och långa nätter, med armbågarna på bardiskar som ingen ville torka av, med drinkdränkta underärmar och tårar som aldrig ville sluta rinna, började jag sakta att finna mitt borttappade jag.

Den nya kärleken var inte självklar. Men när vi valt varandra blev det enkelt. Han såg min rädsla och orkade lyssna på tankar omvandlade till ord och försök att förklara hur det kändes på insidan. Med förnyat självförtroende och med vad jag upplevde som en starkt tro på framtiden hände plötsligt något oväntat. Jag slog i botten. Hårt. Sedan var allt hopplöst tröstlöst. Och så spännande och härligt. För, livet är ju inte som på film. I filmen, där händer det mesta i rätt ordning och via ett genomarbetat manus, antingen är det på eller så är det av. I verkligheten är det på och av -samtidigt. Gränslöst mörker lindrades med piller, elaka tankar slogs sönder av en ifrågasättande terapeut, Byron Katie, Kaj Pollak och min nya kärlek. Jag förstod att livet består av faser. Och till min glädje är jag på väg in i en ny fas nu. Jag känner det i varje fungerande cell i min kropp: det vänder nu. I juni 2011 började lugnet infinna sig. Det är vobbligt och det skumpar fortfarande ganska bra på den här stigen, men nåt har hänt och jag känner att det känns bra. Min vän som jag lämnade har också en ny kärlek. De ska ha barn i höst. Jag fick veta det häromdagen och känner en ärlig glädje. Livet består av faser.

Snart kommer finaste E hem, vi ska tända ljus och dricka te på den sommarvarma balkongen.