Lycklig!

Ärliga ord.

Jag lämnade min vän. Gjorde slut. Det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv. Kommer han någonsin tro mig när jag säger att det inte fanns någon annan eller att jag hade bråttom iväg därför att transferfönstret var öppet så orättvist kort tid. Det hade öppnats och jag visste att det snabbt skulle stängas igen om jag inte kastade mig ut och iväg. Men hur förklarar man på ett snällt sätt för den man lever med sedan tio år att ens jag inte längre går att finna? Att man måste leta efter sitt riktiga jag på egen hand. Jag hade ju jobbat så hårt med att vara den perfekta flickvännen för honom. Där och då trodde jag på riktigt att det var viktigare att vara älskad än att älska sig själv. Självdestruktiva tankar som under lång tid förgiftat mig inifrån och ut. I många år lät jag människor passera genom mitt liv. Jag gick på middagar, gjorde utflykter, reste och jobbade. Överallt fanns det människor, potentiella vänner, starka människor med underbara inre. Jag umgicks och glittrade, höll min vän hårt i handen och förstod inte att min ytlighet var ett kokande monster av rädsla. En rädsla så kompakt och så ihopknölad där inne att den inte kunde annat än gå sönder. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att sitta där och skratta och undra om jag någonsin skulle bli som dom. De tittade på oss och berättade för oss att vi hade det så bra. Och som vi trodde på det där, den där tryggheten vi byggt upp bland Matteusporslin, snabbaste world-of-warcraft-datorn och hemmabiosystem. Vi pratade ibland om att det var flera som verkade avundas det vi hade. Men tryggheten stavades kontroll. Känslokontroll. Jag var en kameleont som inte bråkade när jag var arg och som inte sa vad jag egentligen tyckte. Att visa känslor kunde i min värld omöjligen förenas med att vara älskad och omtyckt. Människorna, de potentiella vännerna, passerade, jag beundrade dem en stund och samlade dem likt filmisar i minnet.

Jag älskade honom. Han var den första, stora kärleken. Det kan aldrig beskrivas annorlunda. Vi var så kära och var det väldigt länge. Tills rädslan tog över och tills den dagen kom då vi hade behövt prata med varandra om hur vi egentligen mådde. Hur det egentligen kändes när ens mamma var döende i cancer och ens pappa var en idiot. Vi, som höll varandra så hårt i handen, hade behövt ta tag i det där. Istället vände vi oss ifrån varandra. Det gjorde vi faktiskt. Han stängde in sig med sin dator och jag stängde dörren till mitt hjärta. Och, några år senare, när transferfönstret öppnades, gav jag mig av.

Långt senare, när jag fått hjälp med att namnge det onda, när smärtan i mitt inre fick heta ångest och tre läkare efter varandra menade att jag led av social fobi och var deprimerad. Då behövde jag berätta för honom, när jag funnit styrka och mod och ord. Jag kom för sent. För sent för att avsluta, prata klart och förklara. Han var sårad och hade gått vidare med nya kärlekar. Plötsligt fanns det bara artighet och hårda ord, tårar och ovilja att förstå. Inte ens under de stunder när det kändes som att vi båda ville, kunde vi närma oss varandra. Stolthet. Jag klarar mig själv nu, se vad bra det går för mig. Titta hur lyckad jag är efter att du lämnade mig. Vem var det som sa att det var värst att bli lämnad? Efter många och långa nätter, med armbågarna på bardiskar som ingen ville torka av, med drinkdränkta underärmar och tårar som aldrig ville sluta rinna, började jag sakta att finna mitt borttappade jag.

Den nya kärleken var inte självklar. Men när vi valt varandra blev det enkelt. Han såg min rädsla och orkade lyssna på tankar omvandlade till ord och försök att förklara hur det kändes på insidan. Med förnyat självförtroende och med vad jag upplevde som en starkt tro på framtiden hände plötsligt något oväntat. Jag slog i botten. Hårt. Sedan var allt hopplöst tröstlöst. Och så spännande och härligt. För, livet är ju inte som på film. I filmen, där händer det mesta i rätt ordning och via ett genomarbetat manus, antingen är det på eller så är det av. I verkligheten är det på och av -samtidigt. Gränslöst mörker lindrades med piller, elaka tankar slogs sönder av en ifrågasättande terapeut, Byron Katie, Kaj Pollak och min nya kärlek. Jag förstod att livet består av faser. Och till min glädje är jag på väg in i en ny fas nu. Jag känner det i varje fungerande cell i min kropp: det vänder nu. I juni 2011 började lugnet infinna sig. Det är vobbligt och det skumpar fortfarande ganska bra på den här stigen, men nåt har hänt och jag känner att det känns bra. Min vän som jag lämnade har också en ny kärlek. De ska ha barn i höst. Jag fick veta det häromdagen och känner en ärlig glädje. Livet består av faser.

Snart kommer finaste E hem, vi ska tända ljus och dricka te på den sommarvarma balkongen.

Midsommar!

Har just kommit tillbaka till stan efter ett par dagar på landet. Det har varit en fullkomlig midsommar; familj, vänner, hemlagad skaldjurstårta i konkurrens med knäckig rabarberpaj, lekar i solen och badminton i regn, musik från en gammal cdspelare och sångrep inför nästa helgs sommarkonsert, lagom med mygg och lika många nubbar, halvdruckna ölburkar som glömts bort i jakten på en ny och kall, sovmorgon, frukost vid plastbordet med vaxduk, långa och många konversationer, kaffe och hembakta kolakakor med förbipasserande vänner, skratt, värme och kärlek.

Hur jag vet att min kille är en musiknörd?

Foo Fighters, Stadion!

fredag, lördag, söndag.

Söndag kväll och det är snart en alldeles vanlig måndag. Vardag igen efter ljuvliga helgdagar. Slutade jobbet vid fem i fredags och cyklade hem till lägenheten i regnet för att bara hänga för mig själv. Det var så himla avkopplande att sitta i min lilla soffa och pilla med några räkor jag tinat från frysen och titta på filmer jag hyrt på cdon. Efter filmerna bläddrade jag i några nyinköpta magasin och åt hallon och blåbär i vispad grädde, fortfarande sittandes i soffan. Antalet gånger jag suttit så där och faktiskt bara njutit av stunden kan man nog räkna på ena handens fingrar. Men, det gjorde något med mig och jag har surfat på den där känslan hela helgen. När vi vaknade på lördagsmorgonen gick vi till systembolaget och fnittrade mellan hyllorna när vi skulle hitta Strongbow, välja rosévin och rätt öl. Strongbow är den enda cider jag gillar, allt annat är för sött. Efter att ha bestämt mig för att avboka kvällens sommarfest med jobbet åkte jag och E till Telefonplan och det fyrtioårskalas som började klockan sex på en bakgård i ett lummigt lägenhetsområde. Partytält, lekar, bål, plastmuggar och papperstallrikar, en blommande gräsmatta att sjunka ned med högklackade skor i, vackra snittblommor i glasvaser och en massa människor jag aldrig träffat tidigare. På vägen dit, på tunnelbanan, kände jag hur svetten bröt fram i mina händer, hur pulsen ökade när vi pratade om vilka som skulle komma. Min blus klibbade mot ryggen trots att det var svalt i tåget och jag oroade mig för om jag skulle hamna vid ett bord med människor jag inte skulle känna mig bekväm med. Så var vi framme. Och rädslan försvann. Människorna log mot mig och jag var bland vänner. Där var killarna som var gifta med varandra, danstjejen, kvinnan som överlevt cancer, yogamannen, fotografen, kapellmästaren, den äldre damen som varit gift med sin man i 45 år, polskan med det vackra språket, tjejen som försökte bli med barn via insemination och alla andra inspirerande människor. Vi festade tillsammans hela natten och sa inte hejdå förrän solen gick upp. En speciell kväll med en samling mycket värdefulla människor. Hoppas vi ses snart igen.

Så var de söndag och helgen lider mot sitt slut. Jag hade ställt klockan på ett (!), men vaknade tidigare och läste lite i min tidning medan E fortfarande sov. Sedan vaknade han och ville äta frukost fortast möjligast. Vi surfade runt på olika restauranger och caféer i närheten och bestämde oss för att testa brunchen på Backstugan i Solna. Regnet öste ner när vi promenerade dit och det kändes mysigt att sitta inomhus och njuta av vällagad mat medan våra kläder torkade. Hem igen och släpa ned en rejäl hög med kläder till tvättstugan, sova lite siesta, äta lite middag och nu sova lite till. Det kallar jag en fantastisk helg. Nästa helg är det midsommar, det ser jag fram emot!

Gräv där du står, men håll koll på när hålet är tillräckligt djupt.

"Man kan aldrig finna sig själv" sa den 70-årige mannen jag satt intill på fyrtioårsskivan förra helgen. Vi befann oss på en av innergårdarna i en av de allra vackraste delarna av Södermalm. "Livet är en process och förutsättningarna förändras så ofta att man aldrig kan hitta den absoluta sanningen om ens innersta själv" avslutade han innan de kulörta lyktorna tändes och bandet började spela. Den magiska sommarnatten väckte liv i mina drömmar. Drömmar om yoga, meditation, måla tavlor, lyssna på musik som inspirerar, föra djupa samtal med människor som har tänkt och funderat, resa till andra platser i världen, sprida kärlek och lyssna på den som vill bli hörd. Bandet spelade och det hördes applåder från närliggande balkonger och öppna fönster i kvarteret. Vi åt sill och drack nubbe, pratade med våra bordsgrannar och njöt av solmogna jordgubbar gömda i moln av vispad grädde.

Hemmakväll...

Härlig torsdagskväll med lillebror.

Coop Bromma... herre gud i London.

MER SÅNT!!!

Bryan Adams på Gröna Lund!

Jobbade alldeles för sent igår, var nog inte hemma förrän framåt ett-tiden och sen upp tidigt imorse, tillbaka på jobbet till sju. Allt för att hinna med, hinna klart och göra det så bra det bara går. Vd:n gick förbi min avdelning på eftermiddagen idag "du, jag tror inte att jag sagt det, men din avdelning ser riktigt bra ut nu, mycket bra jobbat", det är galet hur motiverande det är att höra hans beröm. Trött och utarbetad såg jag fram emot att gå hem och slänga mig i sängen framför en dvd och sova tidigt. "Bryan Adams spelar på Gröna Lund ikväll" sa en kollega. "Ska vio gå" sa jag. Och det gjorde vi. Vilken kväll! Strålande sol, tusentals människor som sjöng sig hesa i den mjuka sommarsolnedgången och Bryan, Bryan, Bryan, han är ju smått fantastisk.

Vi toppade kvällen och konserten med att dricka en öl på Kryddhyllan innan och åka bergochdalbana en gång efter. Här är jag nu, hemma, glad och tröttare än tröttast. Finaste E är i Berlin och laddar inför morgondagens spelning i tysk frukost-tv. Det ska bli spännande att se det klippet...

Ha en fin kväll, du som kanske läser detta.

Lchf för hela slanten.

Tonfisk med hackad tomat och rödlök, en klick Hellman´s majonnäs, salt och peppar, serverad på romansalladsblad,

så gott!

Affirmationer!

Var ute och sprang runt sjöarna nu på morgonen, väldigt skönt, varm och svettigt!

På hemvägen kom jag på en sak,

jag tänker ofta på att det är viktigt att tänka positivt och att vara positiv.

Men, just när jag sprang som bäst slog det mig; det är en jäkla skillnad på att tänka på att man ska tänka positivt och att faktiskt tänka positivt. Så nu, nu ska jag peppa mig själv så in i norden,

jag är ju bra på en massa grejer!

Goodbye helg, hello vardag!

Fint budskap på tråkig vägg.

Storhandling, vuxenpoäng deluxe.

Vatten och mynta, livskvalitét.

Gordon Ramsey´s rhubarb & apple crumble

Hotell Saratoga, Palma

Stod i en hotellbar och lyssnade på ett jazzband när jag upptäckte att sångerskan Meja stod alldeles intill mig. Hon liksom strålade. Kanske är det så människor ser ut när de hittat rätt. När man befinner sig på rätt plats i livet och på jorden. Meditation, yoga, bra mat, sol och värme, kärlek och insikt.

Resan var inte riktigt målet, men en intressant sådan.

Åkte ut till vänners lantställe igår förmiddag. Efter att ha varit uppe tidigt och tvättat i flera timmar var jag glad över att kunna ta en tidigare buss än jag först räknat med. Med packad väska och efter en fantastisk frukost med E på balkongen begav jag mig till Brommaplan för att byta till en långt-ut-på-landet-buss. Men nej, bussen jag åkte med hade sölat sig så galet att jag missade anslutningen. What to do? Jag klarar mig på egen hand ett tag, sa jag lika mycket till de väntande vännerna som till mig själv och köpte två kartonger med jordgubbar och satte mig på en annan buss. Vips så var jag i Drottningholm och vid Drottningholms slott. När man väntar kan man lika gärna roa sig, tänkte jag och upptäckte att mobilbatteriet dog. Så, med min packning strosade jag runt bland turisterna och pressade mig sedan in i turistshoppen för att hitta toalett, ett vägguttag och kanske en utflyktssouvenir. Allt jag fann på denna soliga och välbesökta plats. Medan jag kissade och väldigt långsamt kollade in allt som gick att köpa, lät jag min mobil ligga och ladda, gömd i ett hörn av butiken. Det var värt besöket, förutom den laddade telefonen hittade jag också en fin tekopp med kunglig glans. Sedan hade jag fått nog av turistandet och gick tillbaka till busshållplatsen. Svettig och med pms-mage slängde jag mig på min handduk i gräset en bit bort och lät solen värma mig i en halvtimme innan nästa buss äntligen kom och förde mig till vännerna.

Lördagsmys!

Färskpotatis, grillad vårlök, jordgubbar, vin, vänner, rabarberpaj, kossor och runstenar i hagen, sol och värme, spetsgardin och doftgran på toaletten, vilken härlig dag!

Home sweet Home!

Santa Catalina, Palma

Oreo´s & mjölk på balkongen

Sight seeing, Sollér

Lyx är ibland att bada bubbelbad...

...och ibland ett glas sangria med någon man älskar.