20 februari

Jag har ett hål i min mage. Ifrån hålet hör jag röster som ropar på choklad, mjölk, pasta och allt det där jag försöker få ett normalt förhållande till. Men så fort jag ens tänker tanken att jag från och med nu ska tänka på vad jag äter eller att jag från och med nu ska börja träna regelbundet så reagerar kroppen utan min intellektuella medverkan. Som om hjärnan kopplas till autopilot och säger till kroppen:

"Ägaren till denna gigantiska arbetsplats har beslutat att varsla fettceller som befinner sig alltför långt ifrån väsentliga organ. Vi ber därför alla som är berörda av detta beslut att kämpa för sin rätt och sitta ihop med varandra. På huvudkontoret har vi agerat så fort vi kunnat och kan redan nu presentera en handlingsplan gällande hungerskänslor och ökat sug."

För ett par månader sedan påbörjade jag ett viktprogram och lyckades på några veckor att gå ner närmare fem kilo. Tills jag plötsligt bestämde att jag skulle ta en paus. Vågen verkar först inte reagera på mitt fuskande och jag hade ju naturligtvis avsikten att snart vara back in business igen. Men nä. Nu har pausen varat i tre veckor och jag äter som en galning. Jag har såklart inte vågat kolla om jag gått upp alltihop, men det känns nästan så. Alla mammor kan ju åtminstone skylla på att kroppen blev så här oproportionerlig vid senaste graviditeten. Själv ser jag mig i spegeln och betraktar en fluffig, skvalpig mage som aldrig någonsin helt och hållet fått plats i ett par jeans.

"Den känns lite som en vattensäng" sa min lillasyster när hon var fem år och tyckte att fluffiga magar var det mjukaste och finaste hon visste.