Plötsligt händer det.
Livet faller på plats och man börjar se sig själv och sin omvärld ur ett annat perspektiv. Man kan påverka men inte på något sätt skynda på den process som leder fram till ens uppvaknande. Går det för fort kastas man obarmhärtigt tillbaka till ruta ett och man tvingas tänka efter hur man ska gå vidare när man återigen hunnit fram till det ställe man förra gången ville stressa förbi. Att närma sig trettio är en befrielse. Livet får falla på plats och jag väljer att vara glad istället för ledsen. Jag vågar se fram emot nästa sekund, nästa dag och nästa år. Jag är jag. Det räcker.
I en påse med etiketten "arkiverat" lägger jag minnen som gör ont, känslan av att inte räcka till och naiva drömmar om den perfekta tillvaron. Jag arkiverar även några minnen av personer som stått mig nära. En del människor har förmågan att göra intryck som dröjer sig kvar ...ibland utan att de själva vet om det. Tack för att ni finns och fanns där. Jag vill påpeka att arkivera inte är synonymt med att glömma.
Här och nu. Underbara känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar