Relegerad hund.

Aj min mage. Den är full av sushi, vindruvor och cola light.
Ikväll har jag, och två vänner invigt den nya hemmabioanläggningen. Hemmabioanläggning är kanske ett av de fulare orden i svenskan?

Lilla hunden har varit en alldeles exemplarisk sådan idag och jag tror att han hade kunnat vara på ett hunddagis utan några som helst problem. Jag tror faktiskt att det egentligen inte var enbart Linus fel att han blev utkastad och avstängd. Kanske har personalen på dagiset inte riktigt koll på hur hundar i allmänhet fungerar och därmed i synnerhet inte vet hur de ska handskas med en hormonstinn 8-månaders boxervalp.Well, idag har han varit hemma ensam kortare stunder och det har fungerat alldeles utmärkt. Lillebror Jakob har varit här, han ska låna vår bil tills imorgon. Tänk att tre av mina syskon är så vuxna numera att de har körkort. Själv funderar jag på att köpa mitt på postorder.

Ps. Igår blev Linus att han blev relegerad från sitt dagis. Han hade varit så "valpig och lekfull" att han hade stört både de andra hundarna och grannarna i huset. Jaha. Då får han väl vara hemma då, tänkte jag. Det klarar han ju numera. Utanför huset hemma på Hornsgatan träffade jag en av våra grannar. Jag berättade att vårt fantastiska dagis numera var ett minne blott och att han i fortsättningen kommer att vara hemma en del on his own. "Ni får säga till om ni hör honom genom väggen", sade jag halvt orolig och halvt för att vara artig. Jadå, svarade hon. Sen sa hon det fruktansvärda: "Han ylade ju en del häromkvällen." När vi var på bio, med andra ord. Han y-l-a-d-e. Det är lite jobbigt att få veta att ens hund stör i fredagsmyset och sjunger med i "Så ska det låta"-bruset från grannens TV.

måndag

Helgen är över och jag är hemma och pluggar idag. Vid mina fötter ligger Linus och snarkar sött. Den söta lilla vännen. Idag har han varit helt slut. Jag är nästan lite orolig att han är sjuk eller nåt. Jag fick inte med honom ut förrän 12:30 på en första promenad. När vi kom in åt han sin mat med god aptit och gick sen direkt till sin kudde och fortsatte sova. Lilla sötisen.

Svensk grammatik, yes!

Faktum är att jag tycker att det är roligt. Men svårt. Om jag skulle få frågan om vad som är målet med mina studier skulle jag nog svara att jag är intresserad av språk och att jag även kan bli gymnasielärare om jag läser hela utbildningen. Om jag däremot skulle fantisera inne i mitt huvud om detta mål så är det något jag inte vågat yppa för någon, knappt inte ens för mig själv. Jag vill skriva en bok. Jag vill det så gärna att jag är rädd för att tiden ska gå för fort. Så att jag inte hinner skriva. Jag har så många idéer inne i mitt huvud. Problemet är bara att jag inte vet hur man skriver något som någon annan vill läsa. Det kanske är det som är problemet, att man inte ska tänka på att det är någon annan som ska läsa?

Jag läser svenska på det fashionabla universitetet i Stockholm just nu, och om jag inte kunde något om vårt språk tidigare så lär det ordna sig ganska snart... om fyra veckor ska jag kunna följande:

"Studenten redogör för svenska språkets grammatiska uppbyggnad på ett korrekt och detaljerat sätt. Studenten utför, med mycket god säkerhet, enklare grammatiska analyser av texter på ord-, fras-, sats- och meningsnivå i det närmaste felfritt."

=lärandemål för högsta betyg enligt Stockholms universitet.

23 februari

Snö, snö, snö! Det har snöat oavbrutet i flera dagar! Härligt när det knarrar under skorna -även mitt inne i centrala Stockholm. Linus är heltokig! Han jagar snöflingor och dammsuger marken efter snö som går att äta. Han kör ner hela nosen i allt det vita och när han tittar upp ser han ut att ha dragit en lina...

Nu är lillebror Eddie här också, han har sportlov och ville förgylla vår tillvaro med ett besök. Igår fick han följa med mig till universitetet och lyssna på en föreläsning om svensk grammatik. Han tyckte inte att det var särskilt roligt. På kvällen spelade vi sällskapsspel, gjorde chokladgodisar och pratade en massa. Ikväll lutar det åt bio eller nåt annat mysigt. Jag hoppas Thomas vill ta med sig Linus dit han ska så att jag och Eddie får några timmar för oss själva.

Lite senare:
Linus fick stanna hemma själv. Jag tror att det gick hyfsat bra, han verkade lugn och fin.
Lillebror och jag gick på bio med ytterligare en bror och såg premiärvisningen av "Se upp för dårarna", käkade en massa pop corn och skrattade och grät om vartannat.

20 februari

Jag har ett hål i min mage. Ifrån hålet hör jag röster som ropar på choklad, mjölk, pasta och allt det där jag försöker få ett normalt förhållande till. Men så fort jag ens tänker tanken att jag från och med nu ska tänka på vad jag äter eller att jag från och med nu ska börja träna regelbundet så reagerar kroppen utan min intellektuella medverkan. Som om hjärnan kopplas till autopilot och säger till kroppen:

"Ägaren till denna gigantiska arbetsplats har beslutat att varsla fettceller som befinner sig alltför långt ifrån väsentliga organ. Vi ber därför alla som är berörda av detta beslut att kämpa för sin rätt och sitta ihop med varandra. På huvudkontoret har vi agerat så fort vi kunnat och kan redan nu presentera en handlingsplan gällande hungerskänslor och ökat sug."

För ett par månader sedan påbörjade jag ett viktprogram och lyckades på några veckor att gå ner närmare fem kilo. Tills jag plötsligt bestämde att jag skulle ta en paus. Vågen verkar först inte reagera på mitt fuskande och jag hade ju naturligtvis avsikten att snart vara back in business igen. Men nä. Nu har pausen varat i tre veckor och jag äter som en galning. Jag har såklart inte vågat kolla om jag gått upp alltihop, men det känns nästan så. Alla mammor kan ju åtminstone skylla på att kroppen blev så här oproportionerlig vid senaste graviditeten. Själv ser jag mig i spegeln och betraktar en fluffig, skvalpig mage som aldrig någonsin helt och hållet fått plats i ett par jeans.

"Den känns lite som en vattensäng" sa min lillasyster när hon var fem år och tyckte att fluffiga magar var det mjukaste och finaste hon visste.

17 februari

På café

Juicen smakar charterresa.

Gatan utanför fönstret är skitig och sandig.

Snön ligger kvar lite här och där. Som på nåder.

Radion skvalar och det är hemtrevligt.

Mackorna är billiga.

Juicen smakar charterresa.

Tanten bakom disken heter inte Dagny, snarare Gülan.

Hon säljer tårtbitar med bilder på fotbollar och nallar.

En kille äter semla. Till frukost.

Jag dricker apelsinjuice med semesterminnen.

15 februari

Plötsligt händer det.

Livet faller på plats och man börjar se sig själv och sin omvärld ur ett annat perspektiv. Man kan påverka men inte på något sätt skynda på den process som leder fram till ens uppvaknande. Går det för fort kastas man obarmhärtigt tillbaka till ruta ett och man tvingas tänka efter hur man ska gå vidare när man återigen hunnit fram till det ställe man förra gången ville stressa förbi. Att närma sig trettio är en befrielse. Livet får falla på plats och jag väljer att vara glad istället för ledsen. Jag vågar se fram emot nästa sekund, nästa dag och nästa år. Jag är jag. Det räcker.

I en påse med etiketten "arkiverat" lägger jag minnen som gör ont, känslan av att inte räcka till och naiva drömmar om den perfekta tillvaron. Jag arkiverar även några minnen av personer som stått mig nära. En del människor har förmågan att göra intryck som dröjer sig kvar ...ibland utan att de själva vet om det. Tack för att ni finns och fanns där. Jag vill påpeka att arkivera inte är synonymt med att glömma.

Här och nu. Underbara känsla.