...

Så mycket som bråkar i mina tankar, så många ord som kämpar för att bli till sammanhang, meningar, innehåll. "Ska du lämna mig nu igen" frågade mitt ex när det år efter år blev vår och jag längtade bort. "Är det dags nu" undrade han och oroade sig för det oundvikliga. Uppbrottet. Nu är det vår och jag längtar igen. Efter trygghet och värme, sol och självkänsla. Jag gömmer mig på jobbet och åker sedan därifrån och gömmer mig lite hemma. Orkar inte eller vill inte? Gränsen är så fin, så fin. Jag vill ju så gärna ha det sociala och det kvittriga, det tjejiga och det mysiga, men jag stänger dörren om och om igen. Själv, men inte ensam.

Sitter här och lyssnar till fredagsmyset som tog slut inne hos grannen. Jag har en väska på golvet, den ropar på mig, berättar att den vill bli packad. Det vill jag också, tänker jag. Ett litet glas glögg är allt jag kan uppbringa en kväll i april. Det smakar jul, såklart.

Jag packar väskan och längtar tills på måndag. Några dagar i solen, i skidbacken, med mina närmaste. Det kommer att kännas fint på insidan.