insikter..

Jag sa det själv igår. "Allt känns så bra nu". Sedan rusade jag vidare tillbaka till jobbet efter min fyradagarsminisemester och jobbade på i vanlig takt. Pratade med min chef om hur det gick i fredags och fick lite feedback på förra veckans insikter efter min diskussion med vice vd-damen. Jag har insett att jag behöver planera bättre, jag tror att det är lösningen på den ständingt återkommande nästan-in-i-kaklet-tröttheten. Hade utvecklingssamtal med min chef i onsdags kväll. På Mc Donalds. Klockan 21:30. Lite gnälligt att ta upp tiden, kanske, men jag var så in i bängen trött och det är ett under att jag klarade av att åka till Oslo i fredags. Uttagningen. Den gick bra. Verkligen. Jag slapp såväl röda kinder som panikattacker. Och det betraktar jag som en framgång. Det var inte alltför länge sedan jag gick en kvällskurs i retorik på Södertörn. "Våga Tala" hette den. Jag minns att jag satt i klassrummet med ångesten bultande på insidan. Tyckte att läraren gick för fort fram när han bad oss presentera oss inför gruppen redan första lektionen. Vi behövde inte ställa oss upp eller så, bara sitta där och invänta vår tur att säga sitt namn och något litet mer som jag inte längre minns vad det var. Tiden gick och det blev i fredags. Vi blev indelade i grupper om sju och fick samtalsämnen som "kostnadseffektivitet" och "en varuhuschef viktigaste egenskaper", sedan skulle vi diskutera i femton minuter medan en managementkonsult eller företagets vd satt bredvid och förde anteckningar om ens insats och ledaregenskaper. I fem timmar grillades vi i källaren på ett konferenscenter på Akker Brygge i Oslo. Efteråt var jag uppe i varv och längtade efter att komma hem till mitt varuhus och sätta igång och utveckla mig och min avdelning, sikta mot stjärnorna och bli den bästa talangaspiranten som någonsin funnits. Det har varit mina tankar tills idag. Tills jag satt på min chefs kontor och hörde honom säga "du och jag kommer att ha ett möte med xx (vår vd) inom kort där vi går igenom dina mål för din framtid här i företaget och hur du ska nå dem, via talangprogram eller på annat sätt." Jag hörde vad han sa. Mycket tydligt. När jag gick ut från hans kontor hörde jag också en annan röst. Min egen. Tala till mig själv, liksom på insidan. Den sa att jag skulle fundera en gång till på varför jag så gärna vill få en plats i talangprogrammet. Jag ställde frågan en gång till mig själv. Och blev rädd, lättad, upprymd, ledsen, glad och hoppfull när jag insåg mitt alldeles ärliga svar. Jag har inte bråttom, jag är inte redo att ta steget ännu, det finns andra saker i livet som är viktigare. Om jag hoppar på karriärtåget igen innebär det stenhårt arbete i fyra till fem år framöver. Det betyder att jag kommer att flytta till en annan stad inom två år, släppa taget om den hemmakänsla och trygghet jag funnit i Sundbyberg, be finaste E förstå att jag måste jobba minst 50 timmar i veckan och vara närmare fyrtio den dagen det är dags att skaffa barn. Jag, som just slutat äta medicin mot depression och som med nöd och näppe lyckats ta mig ur min sociala fobi och äntligen slutat vara rädd för panikattacker och ångest, har kommit fram till att jag ska vara lite rädd om mig själv. Ta vara på allt det som känns bra här och nu och våga leva lite. Jag ska leva lite, inte bara sträva efter att vara bäst i klassen.