hemmakväll

...och jag målar om i min hall.

Ibland när man behöver prata glömmer man bort att det är just det man har lovat. Att prata. Om allt. Det är ju när det är som svårast som det blir så förtvivlat jobbigt att ge uttryck för sina känslor i ord. Jag stänger mig. Går in i tystheten och tänker att det snart blir bättre.

Men jag har lovat. Att säga hur det känns. Kanske ikväll, kanske imorgon bitti. Imorgon tänker jag fixa frukost till min finaste vän. Höstfrukostmys. Vi är värda det. Att jag säger hur det känns.

Jenny. vinnare, värdefull och vacker.

Hela min barndom hade jag en verkligt fin vän. En tjej som fanns där i vått och torrt. Med en efterhängsen dyslexi och ett oroligt hem kämpade hon sig igenom alla årskurser och gav aldrig upp. När vi blev äldre försvann vi iväg åt varsitt håll och hördes bara av någon gång väldigt sällan. Sedan hittade vi oss på facebook och lyckades hitta en liten plats för varandra i den sociala djungeln. Jag läser hennes fina kommentarer och härligt felstavade blogg och ser framför mig en människa som trotsar påhittade normer och mer än de flesta vågar gå sin egen väg. Hon är en sann förebild. Så kärleksfull och varm, vänlig och omtänksam.

asocial vuxenpoäng

Vi ses på aw:n.

Det var vad jag sa när jag gick ifrån jobbet. Glad i hågen över att vara ledig cyklade jag hem och såg framför mig hur jag duschade och piffade mig så där söt och kvinnlig som jag aldrig känner mig när jag står på det heltäckningsmattade jobbgolvet och delegerar med hela armen. Jag kom hem och gick ut för att gå till bussen. Och gick hem. För att ligga i sängen med en stor kopp te och en bra film på datorn. Jag kom hem. Slängde mig på sängen för att skicka ett sms. Och vaknade 04:16. Jag är nog ganska trött. Lite tröttare än jag själv vill erkänna.

Jag vill aldrig erkänna någonting. Om mig själv. Jag tror att om jag håller allt för mig själv så belastar jag världen lite mindre. Tant Terry har förklarat att det inte är så. Så nu försöker jag prata med mina närmaste, allra käraste om hur jag egentligen känner där allra längst inne. Och det känns skönt. Lite som att slänga gamla, fula kläder som legat oanvända alldeles för länge i garderoben.

Sen väljer jag glädje. Och tänker att det är mina tankar och känslor som styr vad jag ser.

Var och en går i sin takt genom livet.

Not one of those girls.

Jag trodde att jag skulle bli en tjej med andan i halsen, först med det sista, höga klackar, snygga kläder och en fullsmockad kalender på såväl arbets- som fritid. Eller trodde och trodde, snarare är det väl så att jag trott att det var facit för en lycklig Alexandra. Business woman a´la Hollywood. För vems skull kan man undra.

Vad jag blev kommer man ju inte att kunna konstatera förrän jag spritts för vinden, än så länge är jag ju här och nu och i full färd med att bli.

Saker jag tycker om egentligen: Människor som man kan prata med på riktigt. Fint väder. Skogen. Havet. Spela backgammon med min finaste vän. När farbrorn i kiosken på hörnet vet vem man är och servitriserna på lokala restaurangen berättar hemligheter om andra gäster. Sitta i barndomssoffan och umgås med mamma-familjen. Fotografera.

septemberfragment

min kärlek

en vanlig dag på jobbet

livskvalitet på en söndag

i väntan på bussen till ikea