Hjärnskakning.

Äntligen har han kommit hem. Jag som gillar att vara själv kände mig ensam när det gjorde ont. Det var ok så länge jag hörde sjuksköterskorna skvallra på andra sidan draperiet. De lät mig sova i flera timmar under den blå filten. Sedan, när jag fått besked om att mitt huvud var helt och bara rejält omskakat, fick jag åka hem och fortsätta sova.
Imorse vaknade vi bredvid varandra. Vi drack te och åt krispigt surdegsbröd med olivolja, skinka, tomat och avokado. Solen skiner därute och jag ska gå till jobbet. E gick till sina gitarrer. Vi ses ikväll igen. Härliga liv.

Terry som i Terapeut.

Jag har fått skaffat en egen tant Terry. Min kompis F brukade gå till en dam för att prata om livet en gång veckan. Att kalla damen för tant Terry avdramatiserade hela grejen med att behöva gå i terapi. Min alldeles egna dam är som sänd från ovan. Jag sätter mig i en av stolarna som står placerade mitt emot varandra och pillar med lockarna i det grå fårskinnet som gör att man inte blir svettig i rumpan. Sedan börjar vi prata. Det är helt fantastiskt hur hennes frågor får mig att resonera kring mig själv. Hon hjälper mig att få perspektiv och ger mig möjligheten att vara här och nu istället för att ständigt kastas tillbaka till den värdelösa, ointelligenta och hopplösa Alexandra jag trott att jag varit. Här och nu är jag stark. Idag. Jag tänker mycket på Byron Katie. Är det sant? frågar hon sina tankar. Jag måste bara lära mig att komma ihåg att tänka på tankarna, det är så lätt att man jag tänker tråkigheter om sig mig själv bara för att det är så hjärnan under många år har övat sig på att jobba.

Bloggpaus nummer jag-vet-inte-vilken-i-ordningen är över.

Först lägger jag in en bild på en stjärt och sedan hör jag inte av mig på månader. Lite som jag är i verkliga livet; jag ringer en kär vän och umgås och tänker att det är så livet ska vara, sedan hör jag inte av mig förrän vännen nästan runnit ut i sanden. Jag som inte har någon tv och som aldrig sett mer än ett halvt avsnitt av Friends har en uppfattning av att ens sociala liv bör vara just som i Friends. Man ska vara del av ett gäng. Ha tjejmiddag på en bestämd dag varje månad och ha så många kräftskivor att gå på att man måste tacka nej till en handfull eller fler. Om man inte är del av ett gäng bör man åtminstone ha vänner lite lagom utspridda över landet som man kan åka och vila upp sig hos när livet känns grått eller åka med på shoppingweekend till Rom och Paris. Helst bör man ha kvar sina barndomsvänner. "Det här är Jossan, vi har varit vänner sedan tredje klass och vi har tillbringat alla somrar på hennes mammas nya killes segelbåt." Mina vänner är som spretiga halmstrån fastnade i en stickad tröja. Olika människor som inte påminner om varandra och som jag inte ens jag har så mycket gemensamt med alla gånger. Jag jobbar på att inte försöka vara som alla andra, har ju kommit på att det är så många roller man måste spela. Ämnet vänner-och-andra-som-jag-känner får stå kvar på inre att-göra-listan en stund till.

Läste förresten i nån nätskvallerblaska att Angelina bara har en vän hon kan prata med. Brad. Fint, då kan jag ju vara Angelina Jolie tills jag vågar vara mig själv helt och hållet.