Familjelycka.

Familj. Känn på ordet. Ett ord med helt olika betydelse beroende på var man befinner sig i livet. Konstaterar att många av mina barndomsvänner har egna familjer med barn i skolåldern. Vissa har gift sig och skilt sig och gift sig igen.

Igår, när mamma och jag motionerade oss genom Ikea i Linköping såg jag dem. Jämnåriga kvinnor som trött släpade omkring på vagnar överfulla med barn, vasen Vas, tyget Gunvor och arbetslampan Mörker i jakt på hemtrevlighet och familjelycka. De skällde på medhavda män med svåra symptom karakteristiska för hypoglykemi.

Inne på H&M orkade en mamma inte köa till provrummet och provade istället en alltför liten klänning i hörnet av butiken.
"Jag känner mig ful och tjock" sa hon medan hon kråmade sig framför spegeln, sin man och finniga tonårsson.
"Äh, va fan, ta den där nu, det spelar väl ingen rol" svarade hennes okänsliga tjockskalle till man. Jag betraktade hur de gick arm i arm till kassan.

Hur står det till med lyckan egentligen?

Just nu är min vän min familj,
jag bor på hennes soffa,
det är tur för mig.